C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
grannar, vänner och fränder, bärande vittne om hur liten förkänsla
man vanligtvis har om det timande. Händelserna komma ej sällan
midt ibland oss som åskslag, och blifva, rätt som det är, afbrutna af
andra, Gud vet hvarföre. Vi lefva och vandra midt upp i fragmenter
af skickelser och tilldragelser, hvilkas orsak och början oftast bära
ett dok – slutet en hemlighetsfull slöja. En stor karakter står upp, ett
vidunder i sitt sekel, tiden begriper honom icke, minst af allt finner
honom ursäktlig. Men mannen slår sina oberedda samtida; efteråt
kommer förklaringen. Århundraden få öfva sitt vett på att begripa
undret som tilldrog sig förut, förut, herr F*. Har man ännu hunnit
utforska Napoleon? Julius Cæsar? Sokrates? – Ej Europa, ej Gallien,
ej Athens sofister voro förberedde på de gamar, som slogo ned öfver
dem. Så tecknar naturen sitt drama.
Det är således berättelser – efterrättelser, nachrichten, – som det
tillhör en natursann teckning att gifva. Gerna medgifver jag, att ingenting
tilldrager sig oförberedt, utan motiv, utan grund, så till vida,
att allt sammanhänger, verkadt af hvarann immerfort; men det är en
helt annan sak. Skulle ock i händelsernas hemliga verkstad intet
uppstå annars än som följd af en orsak, så visar det sig dock att i den
fenomena, yttre verkligheten, der allting sker, veta de med-agerande
Personerna, äfvensom Åskådarne, föga eller intet af dessa orsaker
förrän efteråt. Händelserna helt enkelt hända, någon gång anade,
men oftast oanade, och åskådarnes nervösa smak får finna sig med
eller utan ”förberedelse, öfvergång, modulation, inledning, uppgifvet
motiv” och hvad mera det heter. Efter sanningen är sådan, bekänner
jag, att de framställningar göra på mig det bästa intryck, der
sakerna gå fram så som de falla sig i naturen, än väntadt, än icke; än
sammanhängande, än brutet; än förstådt, än oförstådt. En så orädd
gång intresserar mig, helst om jag på sistone upptäcker en stor inre
enhet, ett hemligt lefvande sammanhang inunder allt. Ty äfvenså
afslöjar sig naturen på långt håll i perspectiver, dem man förut genomfarit.
Jag far härifrån, herr F* skall få igen sina böcker kuverterade,
jemte mycken tack. Det är icke värdt jag säger honom ett ord af allt
333