C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
och rök tobak, m. H., men skyll icke sina egna svagheter på Goethe.
Så här tycker jag. Läsaren af ett konstverk bör fordra af sig sjelf
att förut vara något hemma i konst, något van dervid, ty det är ju
icke en förberedande lärobok han här sätter sig att studera? Vidare
bör han gå till konstverket med kärlek, öfverlåta sig deråt och
betrakta det med omsorg ur dess egen vue. Öppnar sig Verket icke
då – gifver det sig icke – då har läsaren skäl att säga: det är ”opopulärt.”
Verket har rätt att fordra insigt och uppmärksamhet af sin läsare
– men ej ansträngning och arbete; det är annars onjutbart som
konstverk, ”opopulärt.”
Se så, herr v. F*, säg mig nu hvar Goethe bryter emot dessa lagar?
Men jag skall ofta besöka kaffehuset, jag är skyldig herr F* tacksamhet,
han har förstrött mig, jag har glömt mig sjelf i tre timmars
tid! jag har nästan varit ond, tack herr F*!
Ach, die Wahlverwandtschaften är visst annars ett verk, som
skulle ömt såra mig! hur sammanhänga ej målningarne deri med
mitt eget öde?
Benvenuto Cellini upptager mig nu, det är en högst angenämt
förströende läsning. Benvenuto var väl litet egenkär, men en rask
karl.
Den alldagliga Konstkritiken är i sanning ej så rasande, som jag i
början trodde, icke för att deraf inbringa ett förnuftigt resultat, men
som en fullkomlig sysselsättning för tvenne slags varelser. 1:o för
tomhjertade, pladdrande faineanter, som ej drista utföra något eget
arbete sjelfve, men ypperligt mästra en annans verk, utan att med
kärlek, insigt och omsorg bese de vägar han gått; 2:o för sådana som
jag. Jag mår väl af – nej, jag mår icke väl – men jag behöfver dissiperas,
kom i mina armar o radoteri!
Troligen gör jag hela verlden orätt, och de arma faineanterna
mest. Men jag vill upparbeta mig till att förargas, bli rasande, ond.
_____
330