C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
vind. Och dock skall du akta dig, att härvid göra din f. d. Vän orätt.
Han följer blott en djup, fast grym Lag – och tänk efter! kanske du
ock någongång har följt den. Tingens behof är att gå framåt, de måste,
för att vidare utvecklas, äta in sig i något nytt. Det är naturligt
nog, att den mat, som ett djur redan ätit, lemnas derhän, och nytt
gräs uppsökes till ny förtäring. Menniskorna ligga länge under detta
samma djuriska behof, de tro sig upphöjda deröfver, men de ligga
der. Det smärtar icke så dig, att förlora en vän; men det kännes på
ett eget sätt förfärligt, att få se en varelse låg, glömsk, usel, den du
förr känt vara lik en fin spegel, deri himmelsk täckhet såg sig sjelf
och log.”
”Skulle du träffa någon, som ehuru du skänkt den din tillgifvenhet
oegennyttigt och fromt, det oaktadt icke upphör att vara varmt
din vän; så vet, att du har träffat en Sällsynthet. Det är en menniska,
som icke längre är bunden af Naturens mäktiga drift, utan som föres
af en oförvansklig ande. Derföre är det prof, jag omtalat för dig, så
vigtigt att göra. Försök menniskorna med att rent älska dem; dermed
skall du känna dem åtskills. De skola snart blifva leda vid dig;
de nemligen, som det är en vinst att förlora. Vet, det är också ett prof
för dig sjelf. Ty, när du utsträckt din varma hand, och du, till svar
derpå, fått tio gånger en varm hand i din – men den elfte gången får
is för den värme du bjuder – då går en Undran genom merg och
ben; du tycker dig hafva framför dig Liket af en gestalt, som var så
älskvärd medan den var lefvande. Du kan ej begripa, huru denna
gestalt kan vara så kall, kan vara så ett Lik i allt, och likväl gå omkring
och röra sig. Men gläd dig, vanan vid sådana flere gånger upprepade
händelser skall hjelpa dig. Ditt hjerta måtte väl icke brista
vid sådant? Eller skulle det vara någon varelse, hvars själ är så ett
Doft för din själ, hvars väsende är så dyrt för dig, att du brister sönder
om den varelsen går bort, går bort ifrån din stig – om det händer
dig, så gläds ändock. Har du brustit sönder? du behöfver då icke rädas
att det sker en gång till.
”Skulle det . . ödet . . vara . . , skulle du aldrig träffa en mensklig
själ så lik din, att helig, oskyldig och evig vänskap med den kan upp-
322