C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
dom en morgon tidigt förbi kontorets hus, jag ämnade mig upp att
söka en viss af Verkets yngre skrifvande betjening i ett ärende från
min far, men fann porten ännu stängd. Deremot fästes min uppmärksamhet
af buller och folkskockning vid ett hus litet längre fram
på gatan. Jag gick dit och ryste. Händelsen var som följer.
En sotargosse af ganska späd ålder hade tidigt infunnit sig i ett
kök, som tillhörde en Kamrerare. Sedan han med kökspigans vetskap
uppstigit i spisen, och begynt klättra i den högre verldens mörka
gång, gick kökspigan bort ur köket, för att besörja sin herres matuppköp
på morgonen. Under det hon var borta, använde den lilla
gossen alla sina krafter att komma upp i den hala och slippriga rökgången.
Han var ett barnhusbarn, upptaget af en sotarmästare för att
till denna tjenst användas. Hans kost hade således ända ifrån gryningen
af hans lif varit ganska mager, en moders bröst hade han
endast någon gång hört omtalas, han hade icke åtnjutit mycket af
det slaget, som stärker. De sotarmästare, som hade det inre af staden
under sin skötsel, måste också vara betänkta att till tjenstens bedrifvande
ega så beskaffade barn, att de kunna genomklättra smala och
krokiga pipor, emedan husen här äro gamla och eldstädernas rör
trånga. De nödgades väl derföre hålla sina små arbetare så spensliga
som möjligt, utan att någon niskhet på mat behöfde vara orsaken till
kostens magerhet.
Barnhusgossen hade i förhållande till sin förtäring temligen goda
krafter, som dock kanske mest understöddes genom den innerligt
nitiska vilja och ifver, hvarmed han skötte sitt kall. Men när han arbetat
sig upp genom trefjerdedelar af den långa, krokiga skorstenspipan,
fann han i muren ett knä eller liten afsatts, som gjorde att när
han hunnit dit, erbjöds åt hans trötta lemmar en hviloplats, och utan
vidare eftertanka öfverväldigades han af sömn, sittande på denna
utväxt inni röret. Kanske har ingen menniska blifvit fattad af en angenämare
slummer! Jag tycker mig tydligt se honom med fötterna
till hälften försigtigt stödda emot muren, till hälften gripna af sömn
och öfverlåtenhet, jernskrapan hängande invid hjertat, kinden hvilande
mot viskan – dock intet leende i detta ansigtes uttryck. Det är
317