C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
Vara slägt med Innocentius III? och bo i Sverige! – underbara
tanke. Här flyter italienskt blod i handen, som håller pennan – jag
känner det i pulsen – ett stamträd är ej ett intet – o min son, Cecilias
och min, min Julianus, Höjdens andar bistå dig! du skall behöfva
det!
_____
(Synes vara äldst af uppsattserna.)
Små sotare, som efter lycklig genomfart nått höjden af skorstenen,
sjunga öfverljudt; och när i en stor stad många sådana små
hjeltar, hvar och en på spetsen af sin ära, helsa hvarandra med klara
och väl uthållna toner, så gör det ett angenämt intryck, helst dessa
sånger, liknande begynnelsen af en messa eller psalm, vanligen ske
tidigt om morgonen litet efter sedan tupparne upphört att gala, men
likväl förr, än det allmänna stadsslamret begynt på gator, gränder
och på torg. Jag har aldrig älskat den stora och berömda staden
Stockholm; det kommer dock kanske mycket af den svåra sinnesstämning,
hvari jag var, när jag vistades der att arrangera mina affärer
i Jernkontoret. Jag borde likväl vara mycket mer ledsen åt landet
och i synnerhet åt L–na, alla mina bekymmers vagga. Och likväl älskar
jag beggedera, och i synnerhet just L–na.
Men en händelse, som inträffade i Stockholm första gången jag
var der, bidrog visst också mycket att öka min fördom emot detta
annars välförtjent ryktbara ställe.
Sotare sjunga allmänt nu, men det var icke så fordom. Upphofvet
till detta bruk säges vara en Förordning, som, om ryktet ej ljuger,
skulle hafva utkommit med uttrycklig befallning för skorstensfäjare,
att genom passande anrop gifva sin närvaro i skorstenen tillkänna,
jemte uttryckligt förbud för vederbörande att hålla eld i spisar, hvarofvanföre
fäjning pågick. Orsaken till denna förordnings utgifvande
är icke känd för många.
Jernkontorets hus är beläget i trakten af kongl. Postkontoret vid
den så kallade lilla Nygatan. Flere Nerikesboer, jag menar brukspatroner,
känna visst denna del af hufvudstaden. Jag gick i min ung-
316