C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
träter hon och väsnas) både dag och natt. – Den sköna sökes af alla,
den fula föraktas: men det, som af många anfalles, är svårt att bevaka;
det, åter, är tungt att behålla ensam, som ingen vill hafva. En blir
förförd af någon retande gestalt; en annan af någon klok planmakare;
en tredje af munterhet och löje; en fjerde af penningar. Hvar
och en har sin lätt åtkomliga sida, och alla skola dölja sina fel före
brölloppet. Men efter det komma lidanden, och då måste man förblifva
tillsammans, eller ock göra en skillsmessa, hvarigenom man
åter öfverlemnas till de ogiftas plågor.”
”Att de Onde lida synes rätt och naturligt; men går det den gode
och helige (Sancto) bättre? Här är deras fängelse, ej deras hem och
lycka. Allt står fiendtligt emot hvarann: Anden emot Köttet –
Djefvulen emot de Rene – Menniskor, Djur, Elementer, Riken, Folk,
alla mot alla! – Visar sig frid och glädje, så är det endast kort, och
grumlas äfven då genom inre nöd, eller genom yttre afund. Desto
rikhaltigare, mera oförväntad och af längre varaktighet framträder
Smärtan, och en öfverhängande Död omgifver hela Slägtet. – Tänker
du finna ro i sömnen? antingen förskräckes du af mörka drömmar,
eller om de äro glada, finner du dig vid vaknandet sorligt bedragen.
Vore man ock säker för eget lidande, hvems bröst är så af
jern, att ej en främmandes smärta angriper det? hvem så bevarad, att
ej en främmandes orättvisa når honom? Om så den på jorden rene
och oskyldige sjelf ej är fri för lidande, hvad öde väntar då Menniskorna
sedan? – På hela stråten fram genom alla förhållanden, genom
alla riktningar af mensklig verksamhet, genom alla begär, passioner,
villfarelser och laster, står intet att träffa annat än inre eller
yttre nöd ända i Döden, ja, utöfver den, in i Skärselden, Helvetet,
ända fram till den yttersta Domen.”
Så långt Innocentius: men jag säger intet deremot. Ty om jag ock,
som lutheran, undantager Skärselden, så är dock öfverflödigt qvar.
Slägtingar? ja, det må vara eller icke. Men jag begriper ej att ett
stamträd i dag kan göra mig så rörd. Om vi äro slägt med Erkebiskopens,
och de med Pallavicinis, och de gå ända upp till Trasimundo
di Signia – än sen?
315