C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
ling med utanskrifter till ”Välborne Herr Andreas Wilhelm Löwenstjerna.”
Hugo igenkände stilarne och märkte hos sig ett stort obehag
vid att öppna brefven, såsom allesammans komna ifrån personer,
plågsamma nog för hans bror under och efter hans utländska
resa, samt under sjelfva händelserna på Lassåna. Till och med ifrån
Baron Julius K* syntes några bref, men daterade ifrån det varma förtroendets
tid mellan honom och Andreas. Herr Hugo viste väl, att
han icke kände alla detaljerna af de smärtor hans bror lidit af baronen;
dock skulle han hafva varit högt stämd till vrede emot honom,
om ej baronens eget slutliga tillstånd verkat försonande, och en
spökrädsla, som gränsade till vansinnighet, hos honom tycktes vara
profvet på ett vaknadt, straffande samvete. – ”J skolen hädanefter
alla lemna min Andreas i fred,” sade Hugo allvarsamt, dock utan
vrede, och lindade åter segelgarnet om brefpaketet. När han skjutit
in lådan, öppnade han en annan längst ned i klaffen. Der märkte
han en pappersrulle, utanpå hvilken stod skrifvet med blyerz ”för
mig sjelf.” Runnet ur min broders hjerta! tänkte Hugo: jag skall icke
missbruka ditt förtroende, jag skall läsa dina tankar och bevara dem
så tyst och troget, som lack med sigill. Med ömmaste lenhet uppvecklade
han rullen, en samling af strödda papper föll omkring på
klaffen, och en lindrig ånga af finaste musque spridde sig. Innan
han läste ett ord, kunde han icke afhålla sig ifrån att hastigt föra
uppsattserna till sin mun, han kyste dem lätt, och sade: ”faderlösa,
fattiga rader, nu ären J till för mig, yppen eder fritt; er väntar ej hån,
ej is!” Papperen voro af flere formater, och äfven på bläcket sågs det
skrifna datera sig från helt olika tider. Innehållet syntes genast visa i
Andreas en man, som ej blott, likt hela vår tid, gjorde reflexioner,
utan äfven åt papperet anförtrodde hvad mången, om det mött honom,
hellre behållit för sig. Men betraktelserna intogo, emedan de
buro tydliga spår af att vara en mensklig själs nödvändiga utgjutelser
– ej tomma stunders tomma lek. Hugo, som fäste ett innerligt värde
vid hvarje lemning efter sin bror, nöjde sig ej med en flygtig blick på
papperen, han läste och jemförde dem flere gånger. Många minnen
vaknade hos Hugo derunder, och han fann tydliga vinkar om hän-
313