C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
sinne, oaktadt intet gensvar ifrån menniskors hjertan – det kallade
Hugo med rätta en hel religiositet. Och som Hugo i sin broders sinnelag
tyckt sig finna brist på denna resignation, hade han ej sällan
gjort honom föreställningar derom. Men nu var förhållandet ganska
olika. Han såg den sammanfallna gestalten ligga för sina ögon, fattad
af upplösningens makt, af sjelfva det jordiska Slutet. Kroppens händer
hade fletat sina finger om hvarann, aldrig mer var frågan om
någon verksamhet för dem: ansigtet visade uttrycket af att hafva tillhört
en knäböjande ande. Ach, då rullade flere skinande tårar utför
den gamle Hugos kinder och han mindes så mycket, mycket vackert
om sin broder. ”Huru betydligt, hviskade han för sig, huru rikt är
icke det, att vid en sotsäng till det Vackra och Goda man minnes, ej
behöfva lägga någon annan blandning, än hågkomsten blott af en
stundom påkommen svaghet af ganska naturlig grund. Jag, arma
varelse! nog har jag kanske i theorien haft rätt, att till en hel religiositet
fordras, ej blott att hylla andra, men äfven att med lugn och
glädje kunna försaka andras hyllning igen – kunna bära deras orättvisor.
Väl har jag häruti haft rätt, men, om jag ser ned i mitt eget
hjerta – Gud vet bäst huru det är med mig – Gud vet, om jag mer än
talat om dessa heliga ämnen? Min gode broder har åtminstone utöfvat
den ena hälften, han har älskat, mycket älskat. Om hans själs
konstitution varit skapad för svag att derjemte försaka . . evige Fader!
så torde jag deremot hvarken hafva älskat eller försakat rätt
mycket! Förlåt mig, Andreas, förlåt mig, du verksamme, lidande
broder! Jag, jag har varit en pratmakare . .”
Ehuru Hugo nu af öfverflödande känsla kanske gjorde sig sjelf
orätt, var det likväl vackert att se honom stilla böja sig ned öfver
sängen och kyssa sin broders sammanknäppta händer. Så gamla de
begge två voro, både den lefvande och den döde, liknade de i detta
ögonblick tvenne barn, hvilka efter en liten stunds gnabb smeka
hvarann med vänlig bön om förlåtelse.
Allt i huset kom snart i den sorgliga verksamhet, som vid dylika
tillfällen inträder. Rullgardinerna i herr Andreas’ sängkammare
uppdrogos, många stolar fingo förändrad plats, husets läkare jemte
311