C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
ära och ädelmod af det hvardagliga slaget; han egde känslor för äfven
det lilla lifvet. Tårarne voro ej långt ifrån att utbrista, när han
hörde mor Anna målande beskrifva, huru hennes huses enda stöd
sedan mannens död, huru hennes barns närande vän nedsjunkit i
ett af herr hofmarskalkens stora kärr långt, långt bort i skogen; men
huru hon snart derefter fått hjelp, och just denna dag på morgonstunden
blifvit väckt ur sin sorg af ett starkt råmande. Hon omtalade
hur hjertat i hennes bröst spratt till härvid, och hur lilla Elin, Per
och Anders dansat upp från halmlafven under utrop: Rosa går igen!
Rosa har stått upp igen! – ”Men, fortfor mor Anna, när jag kom till
fönstret, var det icke min sjunkna Rosa – nej, det var en annan – ach
herr Frans, det skönaste, mörkbruna kreatur med hvit bringa stod
och flåsade på vår fönsterruta. Jag sprang ut! den nya såg stindt på
mig med stora ögon – jag vet det visst, att vår Herre lagt mycken nåd
i de fromma kreaturens anleten – så står det ock att läsa i Själaskatten
och Örtagården – hon såg på mig så nådefullt, som om hon till
mig kom ifrån barmhertighetens egen konung; hon slickade lilla
min Elin på hjessan, och nöjde sig att äta af kålbladen vid vår stuguknut,
dem fattiga Rosa lemnat efter sig! och jag såg likväl på den
ankomna, hvilken förnäm ko hon var, skinande, väl född och präktig;
men hon höll sig ändock ej för god att äta på dåliga, halfätna
kålblad, och snart derefter kom jungfrun, som hade motat henne,
och hon helsade ifrån slottet, att den kon skulle nu blifva min! Hit
har jag kommit, herr Frans, att tacka för en så stor hjelp, och äfven
för grynen ville jag tacka; men den äldre nådig Fröken här har mött
mig och sagt, att hans Nåd hade icke tid med mig förrän i afton, och
hon har sagt, att han icke vill höra talas om kon alls, ty hon säger
han är så sinnad, att han helst vill gifva sina skänker utan att det
minsta veta af dem.”
Min gode far! ja, faster Eleonora har rätt.
”Ja, herr Frans, nådig fröken har platt förbjudit mig att med herr
hofmarskalken tala ett ord om kon, men jag skulle i stället göra honom
ett artigt nöje, sade hon, jag skulle föra till honom korg blåbär,
dem han mest af alla bär vill hafva – i synnerhet nu, sedan de börjat
308