C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
”Tag denna hvita narciss, Aurora.”
Hur kan en så grym gosse plocka blommor? en riddare utan hjerta
för det vackra borde endast hemta tistel och törne.
”Ja du har rätt, men låt oss vika af hit inåt. Det skulle fägna mig,
om äfven jag träffade tante Eleonora, jag har sårat henne, jag ville
gerna godtgöra mitt ej sällan stolta – mitt hårda lynnes –”
Du godtgöra? Skulle det bekymra dig att godtgöra någonting? För
öfrigt är vår goda faster icke mera ondsint eller långsint än Schemsel-Nihar
i den persiska historien.
”Du ler – du ler öfver mig och mina tycken – öfver mitt dunkla
lynne och min själ, som skall vara af marmor. Men tror då du, att
något rätt fint, något rätt värdt att älskas fins eller kan finnas på den
planet vi trampa?”
Jag förstår icke edra ämnen. Men det är nästan kyligt – hon drog
shawlspetsarne tätare igen öfver hufvudet.
”Aurora – inföll Julianus – Rory! gör mig till viljes blott en gång.
Drag icke shawlen (låt mig kalla henne slöjan), drag ej slöjan så ned
öfver din panna, att ej en enda lock, ej en enda af det himmelska
behagets irrande budbärare får synas!”
(bort)
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
På ett annat ställe, framkommande mellan lundens gröna löfkulisser,
synas de åter:
”Men Julianus, hvarföre – om så är, om allt på denna jord är så
förloradt – hvarföre kunna parkerna bära så många doftande rankor,
sommarqvällen andas så friskt och ljuft? hoppande vattensprång
– sorlande spegelbäckar – ej alla blommor synas mig bleknade liljor
– hvarföre växa här röda rosor . . ?”
Derföre, Aurora, att din fot skulle hafva något att tram –
”Trampa, fy Julianus! på blomster – fy, säg ej ett sådant ord! har
du nånsin sett min fot begå ett så fult nidingsdåd, om ej af misstag?”
Nej, Rory, det har jag aldrig sett, och derföre – derföre skulle jag
nästan vilja älska din fot. I hela skapelsen har jag hittills ej funnit något
älskansvärdare, än denna din fina, lätta, öfver örtena sväfvande –
302