C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
”Jakob, karl, kom närmare hit med det du håller mellan händerna,
jag skall genast in deri, och ut härifrån!”
Sedan Hugo under en så eldig förklaring fulländat sin klädsel,
skyndade han med ungdomlig värme ut ur sin sofkammare, ropade
sin lifhusar, och lade nödiga penningar i ett bref till regimentskrifvarens
fru, jemte en vändning i brefvet, innehållande ungefärligen
denna mening: ”att man visserligen genom sändandet af den
önskade klädningen hade velat göra fru Eckerman till viljes, men
icke destomindre nu sände penningar för kreaturet, såsom ordentlig
och riktig betalning.” Fru Eckerman undrade; hon hade visst icke
varit emot, utan snarare för bytet emellan klädningen och kon; men
då nu saken var uppgjord, begrep hon ej hvarföre hon dessutom
skulle bekomma penningar i betalning. Hon forskade verkligen en
stund djupt i ämnet, och hennes finkänsla nekade henne att behålla
båda delarne. Slutligen föll det henne – lyckligtvis innan lifhusarens
återresa ifrån Morastämman – det föll henne in, att meningen med
budet betydde klädningens återfående, af någon okänd grund, t. ex.
att man ångrat sig och gerna på höfligt vis önskade saken ogjord. En
sådan förmodan stegrades snart till visshet inför hennes fintliga omdöme
och rent kännande själ. I ögonblicket paketerade hon in fröken
Eleonoras skatt, och skickade den till slottet jemte ett artigt svar
på brefvet.
Lifhusaren Klas, som i snabb ridt härmed återkom till Jagtslottet,
steg af sin häst när han nalkades den polerade, svartgrå, glänsande
fronten af granittrappan, och skyndade upp för att inställa sig hos
sin herre. Denne, som såg honom, gick fryntlig och glad emot honom
för att taga paketet, förrän Eleonora finge spaning derom. Men
innan den välvillige gubben hann fram till sin lille tjenare, störtade
en varelse med grufligt anskri emot honom och afbröt hans företag.
Det var fröken Ulrika Sofia, hvars hufvud nedföll emot hans bröst,
och som afdånad upptogs i hans armar.
Dock vilja vi lemna den händelsen derhän så länge.
_______
298