C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
Så sade hon sjelf.”
Jag hörde det, hans Nåd, och det var också alldeles sant, hvad
ärterna beträffade. Men när jag rätt påminner mig, så var det icke
gröna ärter, utan gryn.
”Gryn, Jakob, var det. Men deri låg icke hufvudsaken, utan jag
ville påminna dig, att som grynen voro mina, blir ditt påstående om
hennes barmhertighets utöfvande blott af sina medel, ogrundadt.”
Jojo, grynen voro väl min herres, och lära ock bli det enda, som
tagits af hans Nåds på länge. Men genom historien om grynen dolde
hon sjelfva det stora, hvarmed hon gjorde hjelpen; ty hon är ogrundadt
listig att dölja sina egna gerningar. Sin bästa egendom, som var
en ko, hade Asplinge-mor förlorat, och jag tror att fröken sjelf varit
åsyna vittne till kreaturets nedsjunkande i vårt stora träsk på Lyna
skog. Att skaffa henne en sådan igen, det var saken, hans Nåd – det
var mer än gryn och många, många historier. Så tänkte vår milda
fröken, och hon fick snart i sinnet hvilken ko hon ville skänka. Det
var herr regimentskrifvaren Eckermans på Morastämman, hvars
förträffliga, nyköpta, mörkbruna kreatur herr hofmarskalken en
gång sjelf sett och berömt, tror jag. Denna utvalda ko hade fröken
bestämt för sin gåfva; men, att säga sanningen, hon egde inga penningar
i handom, hon ville ej underrätta herrn om företaget, ej heller
låta Eckermans veta af sin brist – utan den ståtliga, fast gamla sidenklädning,
som lär vara det enda i hela verlden, hvarmed fröken
Eleonora någon gång ståtat, och hvarföre hon emottagit heder och
beröm – det hon, med förlof, ej annars så rikligen skördar – den
hade hon för sista gången på sig i går under sitt berättande i salongen.
Sent i afse bortgick den med ett hemligt bud till Morastämman,
och kon kom i stället, hon, som nyss gick framför skogsbrynet i hans
Nåds åsyn bort till Asplingelöt, besynnerligt fästande hans Nåds
ögon genom sin vackra gång. Herrn sjelf skulle ingenting få veta,
utan tvertom glädjas och betackas för välgerningen med sina gryn.
Men jag, hvilken som oundgänglig medhjelpare åt fröken är enda
kännaren af den sanna historien, jag har tyckt alldeles för stor synd
om Sidenkjorteln –
297