C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
af den orsaken, att alla som fått löfte om hjelp – och de hafva icke
varit få – de hafva sedan kommit hit och tackat för hjelpen. Det var
ju sedan ingenting att minnas, utan endast nya löften att göra.
”Ja visst, Jakob, allt är ju således riktigt. Hvad är det då för en
glömska du vördnadsfullt beklagar hos mig, när alla fått hvad dem
blifvit tillsagdt, och de sedan, såsom jag rätt väl vet och hos dem värderar,
framburit deras tacksamhet?”
Glömskan, hans Nåd, består deruti, att hans Nåd nästan aldrig
kommit ihåg hvad han utfäst att gifva någon, förrän densamme
kommit hit och tackat. Att hans Nåd icke kommit ihåg sina löften
bevisar sig annars bäst deraf, att hans Nåd icke gjort det han lofvat,
icke sändt någon hjelp.
”Detta tal stöter på underligheter och motsägelser.”
Nu, hans Nåd, om ock fröken Noras rentor vore tio gånger större
än som tarfvas för att hålla henne sjelf i stånd, så märker jag likväl,
att hon med dem mången gång lär hafva svårt att uppfylla och verkställa
alla de välgörande löften, hvilka hans Nåd, såsom en stor och
god herre, rundtomkring utdelar.
”Hvaba? är det hon, som betalar mina löften?”
Detta blir väl för fröken desto kännbarare, som hon på egen hand
också får lust att hjelpa folk, så att hon af sina inkomster ej blott bestrider
herrns löften, utan äfven sina egna goda önskningar. Gud
välsigna henne. Jag tycker dock, för min lilla del, att hon gör alldeles
rasande. Hvarföre icke säga rent ut åt herr hofmarskalken, som har
ännu bättre råd än hon, att sjelf komma ihåg och göra det goda, som
han får uppbära så många hundra tacksägelser för. Jag har någon
gång fördristat mig att nämna åt henne derom. Men hon har med ett
vackert leende svarat mig, att det vore onödigt härmed besvära hans
Nåd, som hade mycket skönare och vidlyftigare ämnen att sysselsätta
sig med. Fröken tillade att jag icke skulle lägga mig häruti, emedan
hon blott tillfredsställde sina nöjen, hvilka hos menniskor vore
olika efter hvars och ens tycke. Jag försäkrar hans Nåd, hon är så
beskaffad, att hon icke njuter af någon välgerning, förr än hon hör
att en annan får uppbära glädjen, berömmet och tacksägelsen, men
295