C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
Ach, det förstås. Icke på det sättet fattig menade jag, nog vet jag
att hon har innestående penningar, som hon också får ut när hon
vill och behagar, ehuru hon sällan lär taga ut något af kapitalet.
”Af kapitalet bör hon också ingenting taga, det vore alltför galet.
Hon har en betydlig årlig renta, som jag lemnar henne, och när hon
har allting fritt i mitt hus, besörjer hon endast sin garderob sjelf, och
hennes inkomst ger väl tio gånger så mycket som dertill behöfs.”
Så är hon nu ändock på det sättet fattig, att hon aldrig eger penningar
i sin hand, och det var hvad jag menade.
”Ja hon är flyhändt, Jakob, mera flyhändt än jag riktigt tycker
om, och kan begripa.”
Paus.
Efter några ögonblick sade Jakob åter: Många sjuka och fattiga
undersåtare på godsen här rundtomkring välsigna hans Nåd, herr
hofmarskalken, för dess stora godhet att gifva dem läkemedel och
äfven kläder i nödens stund.
”Ja, Gudskelof, jag har ett beskedligt och tacksamt folk.”
Huru många gånger, när de varit betryckta och eländiga, hafva
de icke kommit hit och jämrat sig, och hans Nåd har lofvat dem
både salvor, tinkturer och gamla aflagda kläder.
”Ja, kära du, jag gjorde blott min husbondepligt, såsom Guds
kärlek fordrar.”
Visst. Men, med förlof, hans Nåd, efter jag är kammartjenare och
vet huru här går till; hans Nåd skickade dem aldrig hvad han lofvat
dem.
”Skickade jag aldrig? Någon gång menar du, Jakob – någongång
kan det väl hända, att jag, som andra menniskor, varit glömsk. Men,
vid Gud, det var aldrig min vilja att försumma det jag lofvat. Jag kan
icke heller minnas någon, som klagat häröfver och bedt mig om en
sak för andra gången. Underligt vore det emellertid ej, om jag just
icke skulle komma ihåg allting, då jag sannerligen har ganska mycket
i mitt hufvud. Jag umgås ofta, i synnerhet om qvällarna, med stora
saker, jag har ej sällan hela verlden i mina tankar.”
Herr hofmarskalkens glömska har visst också egentligen kommit
294