C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
gjort mig vek – fortfor han – jag får icke tiga.
”Hvarmed får du icke tiga? sade herr Hugo. Du stiger tillbaka
och ser högtidlig ut: är här någon hemlighet, som trycker dig?”
Nådigste herr hofmarskalk! det är så. Men var icke rädd, ty det är
ingen fara, ehuru jag, som är en ringa, en alltför ringa man, icke vet
huru jag skall uttrycka mig, och likväl för en viss orsaks skull gerna
vill tala.
”Obegriplig har du för första gången blifvit, min kära Jakob. Jag
har aldrig märkt dig hafva svårt för att få ord, så ofta du haft tankar
med behof af att blifva kända. Men nu ser du så fruktande och rädd
ut – du som annars (jag säger det uppriktigt) ej en gång kan frikännas
från en viss framfusenhet. Ärlige Jakob, fatta mod, jag ger dig lof
att säga allt vad som ligger dig om hjertat.”
Kammartjenaren såg blygare ut än någonsin; och, som han ännu
alltid fortfor att stå i sin lutade ställning med de förenämnde plaggen
emellan sina händer, så kunde man ej veta, hvad om alltsammans
borde tänkas. Efter ett ögonblick rörde han likväl sin mun och sade:
Hvad som gör mig svårt att tala, är fruktan att blanda mig uti saker,
som tillhöra det höga herrskapet alldeles ensamt.
”Jaså, Jakob. Men vi äro nu allena, och jag ej blott ger dig lof,
utan befaller dig att tala, äfven om det rörde mitt hus närmare än
. . . . Det måste vara någon för mig alldeles okänd historia härunder,
och ingenting är mig angelägnare än att få dylikt i det klara.”
Jag får då säga, fortfor Jakob halfhögt, att jag tror vår nådiga fröken
Eleonora är icke rik.
”Är hon icke rik, hvad menar du med det?”
Såsom herr hofmarskalkens syster borde hon väl vara rik, men
min mening är att hon, i korthet sagdt, är, för att säga sanningen,
fattig, ja mera fattig, än hon borde och behöfde vara.
”Fattig, Jakob? ja, af fattigdom finnas många grader. Hon har
inga gods och egendomar, som kommer deraf, att vid arfskiftet efter
föräldrarne löste jag ut så henne, som min bror medelst kontanta
penningar. Hon har deraf mycket innestående hos mig, och får ut
när hon vill och behagar.”
293