C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
FEMTE BOKEN.
291
Gud, Jakob, hvarföre har
jag icke förr blifvit underrättad
härom?
Morgonen kom i sin vanliga ordning, och på hofmarskalken syntes
det, när han vaknade, som om han tillbragt en ganska behaglig och
lugn natt. Kammartjenaren Jakob fann intet annat, när han inkom
att kläda honom. Äfventyret med drömmen måste således hafva slutats
i godo: säkerligen lär hofmarskalken omsider öfvertygat sig att
han lefde, eller åtminstone lagt sig att sofva om igen på god tro, lemnande
lifvet derhän, såsom man i sjelfva verket alltid gör, när man
somnar.
Jakob började kläda honom, och hofmarskalken mornade sig genom
fryntliga gäspningar ett par gånger, tills han blef alldeles nyter.
Men derpå ställde han sig att stå vid ett fönster, och skådade länge
så oafbrutet bort till den gent emot belägna skogen, att Jakob fann
det både tråkigt och obegripligt. Saken med Jakob var den, att han –
för att omtala allt – stod bakom sin herre med ett par nödvändighetsplagg,
och han stod, såsom kammartjenare vid dylika tillfällen
alltid göra, i den erbjudande ställningen. Meningen med hans åtbörd
var naturligtvis den, att hans herre skulle behaga klifva in i
sina byxor; han fortfor således en stund uti sin lutade, offererande
positur; men då herrn alls icke vände sig till honom, blef det ledsamt
för Jakob. Gammal i huset, agerade han i dessa ämnen ett slags
husbonde, och ville göra slut på sin väntan genom att förklara, det
frukosten i grund kallnade. Men innan han hunnit säga något, före-