C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
Aurora, nyss och hastigt väckt, sansade sig icke genast. Ljuset,
som hon bar, var nytändt, men flammade snart upp med stor klarhet.
I samma mån steg den darrande flickan med vördnad, men ej
utan skygghet tillbaka för gestalten, som satt i sängen. – ”Ja, mitt
älskade barn, fortfor han, Gud signe dig i alla dina dagar; jag är nu
död, men jag kan icke säga att jag mår illa.”
Kärleken öfvervann förskräckelsen så mycket, att Aurora åter
gick fram till täcket, fattade den gamles hand och kände på hans
puls. – ”Ni är, som jag hoppas och tror, fullkomligt frisk, min far –
himmelens Gud vet –”
Jag är skjuten, utan tvifvel, jag känner midt igenom hufvudet
gången efter kulan, men för öfrigt är jag frisk. Du tror kanske icke,
att jag är död? Jag skulle hafva lust att försöka stiga upp och gå –
kanhända det blott var en fantasi. Men det skedde alltför verkligt,
och jag känner ju kulan. Med dessa ord reste han sig ännu mer upp
ur sängen, såsom i mening att gå kring golfvet, då han hastigt stannade
i sittande ställning, hans blickar begynte hvila med innerligaste
ömhet på Aurora, och en series af ideer sysselsatte honom.
Efter en liten stund sade han: ”Vackra, dunkelblåögda, änglalika
barn, gif mig en kyss, och känn derunder efter, om mina läppar äro
varma eller kalla? Säger du mig, att de äro varma, så vill jag tro att
jag lefver och icke är död.”
Vid dessa ord knäföll Aurora, betagen af den vördnadsfullaste,
varmaste ömhet, blandad med en rysning. Hon såg sin far öppna
sina armar öfver sig – hon väntade en kyss ifrån hans mun – det gick
som en is igenom hennes väsende, att hon möjligen kunde få känna
hans läppar kalla – hennes ögon glimmade af de mest blandade och
olika föreställningar, hon drog sig ovilkorligt undan för sin fars annalkande
anlete.
Äfven det slutnaste sinne kan icke neka sig att med en grad af
leende och helig undran dröja vid denna tafla, ehuru den helt och
hållet hade sin grund i blott en dröm, och ej kunde räcka längre än
tills de begge fullkomligt vaknat. Dottren stod i en så fri skepnad,
som hon endast skulle velat inför himmel och natur; ljuset, som hon
289