C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
honom utrikes och gaf honom ingen ro. Han nyttjade alla sätt att
komma undan, än hissade han röda segel, än gröna, än blå segel,
men ingenting ville hjelpa. Han försökte att vandra upp och ned i
kyrktornstrappor, men hon hittade alltid efter. Hugo uppfann det
sättet, att hoppa ifrån den ena kyrktornspetsen till den andra, och,
för att vara säkrare, tog han alltid den sednare tornspetsen, som han
hoppade till, bort med sig ett förfärligt stycke väg under sjelfva hoppet
– men förföljarinnan var lika rik på utvägar att komma efter.
Resorna varade länge, och svetten stod som perlor kring den flyktande
riddarens panna. Slutligen satte han sig ned att hvila i en skog,
och märkte sjelf i drömmen med rörelse huru melankolisk han såg
ut bredvid klippstycket, der han satt. Hastigt kom åter den förföljande
varelsen framför honom, drog upp en pistol, och manade honom
till duell. Då steg Hugo upp och tänkte hålla ett tal öfver det ovärdiga
i uppförandet; men hann icke öppna sina läppar, förr än pistolen
riktades midt emot hans hufvud, skottet fyrade af som en blixt, kulan
gick igenom hans panna, och han såg sig sjelf tydligt nedfalla
död mellan ljungblommorna på skogens gråa, mossbelupna mark.
Att han blifvit dödskjuten, såg han i drömmen tydligt, allt hade tillgått
högst naturligt, han betraktade sig sjelf med stor häpnad, och
reste sig upp i sängen. I sitt ännu ej fullt vakna tillstånd viste han
icke rätt hvar han var; men i mycket bekymmer röck han på klocksträngen,
och det med sådan häftighet att Aurora i sin kammare
spratt upp vid ringklockans klingande uppmaning, öfvertygad att ett
hastigt anfall af något ondt hotade hennes far. Hon sprang ur sin
säng, och tänkte ej på någonting annat än att skynda in genom garderoben
till Hugos rum. Ditkommen tände hon hastigt ljuset med
det fosforiska eld-tyget och gick med half bäfvan fram till sängen,
der hon såg herr Hugo sitta ganska grå i ansigtet. – ”Ankomna varelse,
sade han, huru är det?” – För Guds skull, min far, känner ni
icke igen mig? hvad ondt har händt? – ”Jaså, Aurora, jo nog känner
jag igen dig: jag skall säga dig huru det är, jag har blifvit ihjälskjuten
i en duell, kulan gick igenom mitt hufvud, det är en hamn du talar
vid.”
288