C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
meningen hade råkat vara en sanning. Hon släckte sitt ljus på bordet,
närmade sig till sängen och lade sig. Månskenet föll in genom
fönstret, och visade snart kudden lik en duk, på hvilken en Sofverskas
hufvud låg lefvande måladt af Verldens störste mästare. Auroras
händer hade sammanknäppt sig under hennes bröst, ovisst, om
hon sjelf gjort någon bön vidare, än den hennes begge händer sålunda
sjelfve nalkats att förrätta. Så fort hade hon insomnat. Men på
en af tinningarne smög en lock sig ned undan hufvan för att få sofva
så mera fritt.
Fröken Ulrika fick ej tillbringa en lika ljuf natt, ej finna sig sluten
i den känslan att vara en betraktelse inför Guds ögon. Hon vakade i
sin faders, Andreas Löwenstjernas aflägsna rum, hon satt icke långt
ifrån den sjukes säng, och en lampa, till hälften skymd, brann sörjande
och spöklikt i ett hörn. Hon såg med ömhet och svårmod än
på sin fader, som nu njöt en orolig, feberlik slummer, än på kammarens
föremål. Stundom sökte hennes ande vederqvickelse i
Psalmboken; N:s 224 och 481 spridde i hennes själ så mycken frid,
som det sönderslitna tillståndet mottog. Stundom hvilade hennes
förtyngda ögon på etiketterna vid apoteksflaskorna på kommoden,
och hon läste dem om igen, fast hon kunde dem utantill.
Klockan var öfver tu på natten, och husfadren sjelf, den gamle
Hugo, inbegripen i den mest stärkande hvila. Ingen gubbe hade en
så utmärkt god sömn, ehuru hans ålder var framskriden. Men samma
lynne, som om dagen drifvit honom till att blifva stiftaren för så
många Historier, fägnade honom om nätterna med intressanta fantasier,
så att han blifvit känd för den störste drömmare i Nerike. Det
är svårt att säga, hvilka preludierande utfarter hans sinne gjort den
första delen af natten. Men fram emot klockan tre började en allvarsam
och bestämd dröm fatta honom. Flyga öfver skogar, berg och
sjöar, var för honom vanligt; men denna gång drömde han sig göra
en utrikes resa. Deremot tyckte han, att en annan flög. Denna andra
varelse förekom honom än som en förfärlig hök, hvilken med spända
klor, utsträckta vingar och brinnande ögon förföljde honom, än
åter liksom en qvinna, intagen af svartsjuka, hvilken seglade efter
287