C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
mera nätt och behändigt hoppade kring axlarne, då flickorna vände
sina hufvuden hit och dit under tvättningen. Aurora sköljde först
deras ansigten, och en utmärkt noggrannhet användes i pannan vid
sjelfva hårfästet, äfvensom vid ögongroparna, hvarest härunder
framkom än leende, än tårfullhet. Sedermera fördes armar och händer
under svampen – ett gladt företag! barnen skrattade hjertligt,
och den friska sköljningen i kallt vatten gaf redan försmaken af en
söt sömn. – Fråga har uppstått, antingen menniskan borde tvätta sig
om morgonen, eller om afton. Besynnerligt nog förrätta karlarne det
nästan allmänt om mornarna vid påklädningen, fruntimmer deremot
hellre om qvällarna. Det kan ej nekas, att sömnen vinner i angenämhet
genom en vid afklädningen skeende badning till större
eller mindre vidd. Men lika säkert är, det ett gladt lynne och hurtighet
till förmiddagsärenders uträttande befrämjas genom ett morgonbad.
Allrabäst synes derföre att göra denna sak både morgon och afton,
såsom det ock skedde med Hugos alla barn. Sedan Aurora biträdt
sina små systrar vid handfatet, fingo de snöra af sig kängorna
sjelfva, och hon hjelpte dem med ingenting vid hela afklädningen,
mer än att hon lossade några häcktor i ryggen på deras klädningar.
Den äldsta af dem fick också för omaket göra Aurora sjelf samma
återtjenst. Derpå öfverlemnade hon dem åt deras egen beställsamhet,
och fortsatte omsorgen om sig blott. Hon fletade upp och kammade
sitt hår, kanske med ännu mera omsorg än hon hade gjort
med systrarnes. Detta hår förtjenade också en sådan uppmuntran.
Men innan hon lade sig i sin egen säng, hvilken stod ett litet stycke
ifrån de begge andras, slog hon först upp en bok, som vanligen tjenade
till andakt. En snodd af hvitt och gult silke låg som märke deri,
och hon ämnade slå upp der märket satt, för att fortsätta en betraktelse
om graderna af Nådens verkningar, som hon sist hade afbrutit.
Hennes hand kom likväl att taga några blad för mycket, och i det
hennes ögon fästade sig på den sidan hon uppslagit, läste hon: ”hafver
du speglat dig och funnit ditt ansigte icke utan fägring, så besinna,
om du kan tänka detsamma om din själs anlete, hvilket ensamt
Gud betraktar,” – – Aurora lade stilla igen boken, ty begynnelsen af
286