C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
utkast är nu slut, och jag skrider till sjelfva den detaljerade, egentliga
berättelsen. Vi skola då få se hela kedjan af intrigerna i Frankrike
. . . jag skall angifva upplösningen närmare – säga med hvilken underbart
förföljande varelse Eduard råkade i duell, och hvarifrån det
var, som kulan kom.
–
Angenämt förflöt således aftonen i herr Hugo Hamilcar Löwenstjernas
slott, och den godsinte gubben knackade mer än en gång ur
den förträffligt arbetade sjöskumspipan all möjlig aska för att fylla
den med ny tobak, under det ögonen stodo spända på hans berättande
syster. Hon utförde nu som bäst hela den anmärkningsvärda
Roman, hvartill hon på förhand gifvit den här intagne tillräckliga
esquissen, och i synnerhet slog Hugos hjerta vid den oväntade beskaffenheten
af sista katastrofen.
Slutligen stego alla upp i salongen, tiden till afsked var inne, man
skulle lägga sig. När, efter berättandets slut, Hugo gick fram emot
den stora salskakelugnen och der lade sin pipa för ankar, hvarefter
han drog sin nya gröna sidenrock tätare om lifvet och derigenom
sjelf syntes smärtare och längre, så visade sig med samma i hans
vördnadsvärda anlete, huru han nu bortlade allt jordiskt begär, som
för dagen uppehållit honom. ”Mina barn! mina kära barn!” sade
han, och vid dessa kända uttryck samlades alla i en ring omkring
honom. I hans röst låg det allvar, som sist vid slutet af hvarje qväll
alltid infann sig; i hans blick syntes icke mer det historieälskande
skämtet spela. Andakten var van att vid denna tid öppna hans ögon:
de voro väl aldrig små – dock plägade leendet under dagens förrättningar
draga dem något tillsammans. Nu vidgade de sig och glänste
stora af vördnad och välsignelse. ”Guds frid, alla mina barn!” sade
han, och aftonbönen blef för denna gången ej längre än dessa ord.
Likväl glimmade ett visst uttryck öfver hans hvita kinder och panna,
liksom innehållande en hemlig, men djup bön om nåd öfver menniskornas
ätt, om nåd öfver så mycken tyst, förbiten smärta. Denna
önskan tycktes hos Hugo alltid vara slutkänslan, när någon afhörd
historia somnade i hans hjerta. Hans panna sken denna qväll så
284