C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
ganska mycket om Richard, hvilken ock någon gång sagt oss, att
han med flit förblifvit ogift; men det var likväl, om jag rätt mins, af
det oanständigt nog uppgifna skälet, att han aldrig funnit någon rätt
älskvärd. Härom skola vi nu icke vidare strida. Gud vet, om icke du
till sluts, oaktadt allt ditt motsträfvande, har blifvit litet smittad, på
ditt eget vis anstucken af Furumoiska ideer. Men jag vill icke uppehålla
dig. Din närvarande roman stöder sig ju på en verklig händelse?”
Jag har talat vid personer, som denna tid umgingos i södra Nerike;
och slutet i Frankrike emellan Eduard och Elise inträffade som
följer. Grefven, afkyld genom vantrefnaden, flydde sitt eget hem.
Detta sågo alla, ingen såg orsaken. Grefvinnan, charmante utom
hus, beklagades af alla. Mer och mer lades kölden hennes man till
last; hans insjunkna öga – se der en spegel, sade man, af den dunkla
vulkanen i hans bröst! När underrättelser derom kommo till Fäderneslandet,
fann man högst naturligt, att en så tvetydig vandel som
grefvens förut varit, icke gerna kunde slå annorlunda ut. Stackars
Elise Clementine! suckades i Sverige, under det vagabonden, hennes
man, fördömdes. I Frankrike hette hon den olyckliga svenska
Grefvinnan. När slutligen gref Eduard skördades af en kula, var allmänna
samtalsämnet en lång tid den Duell, hvari han fallit, och
man tillade äfven, att det skett för en flickas skull, som förklädd
kämpat med honom – eller för hvars skull en annan kämpat med
honom – rätta sammanhanget förblef en gåta. Men en elegant gravure
köptes begärligt i Paris, föreställande en skog, i hvars fond ett
Fruntimmer syntes med vild, men intressant uppsyn, klädd i en nätt
riddrägt, armarne utslagne nästan som fågelvingar; och till hälften
lutad mot ett klippstycke sågs den skjutne Grefven. Då händelsen
kom för Grefvinnans öron, skakades hennes själ, ty innerlig kärlek
till Eduard hade aldrig slocknat i hjertat, äfven då hon som mest
beklagade sig öfver hans aflägsnande. Hvad skulle icke den olyckliga
känna vid en så gruflig katastrof? Hon egde besittningen af en
ansenlig förmögenhet, men hon upphörde aldrig att sörja sin Eduard,
och att gå i svart satin, ombreradt med blått och guld. – Mitt
283