C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
mentine var ytterst rädd: det var för honom, såsom af naturen modig,
en leda, att se henne pjåka och förskräckas vid hvarje, äfven
den minsta utsigt till fara. De kunde nästan aldrig tillsammans njuta
af en promenad; ty om någon djerfvare eller vackrare utsigt skulle
betraktas, så hade denna för henne intet lockande, i fall ett dike af
någon betydenhet först borde öfverklifvas, för att få se det frågan var
om. En lunds eller småskogs skönhet talade till henne intet, emedan
hon fruktade att tjufvar kunde hafva gömt sig bakom buskarne.
Hundrade sådana saker skulle för en annan, än Eduard, kanske ej
varit så plågsamma. Men han älskade raskhet och frihet med enthusiasm.
Det var likt ett stygn genom hans bröst, hvar gång han måste
vara vittne till en så nedstämmande tråkighet och svaghet. Den
skygghet klär qvinnan, som är en följd af sin blyghet, men klenmod
vanpryder henne lika så mycket som mannen. Clementine hade vid
allt hvad hon företog, den beskaffenheten att icke finna sig, utan
anse allting svårt, nästan omöjligt: den minsta motgång kom henne
att stanna, men knappt någon slags framgång förmådde deremot
uppmuntra henne. Denna sinnesart var så mycket vidrigare för Eduard,
som han var af ett alldeles annat slag, var entreprenant och
hade mycken framfärd i sitt sätt. Han hade andra fel, han; han således
hvarken ville eller kunde förebrå Clementine för hennes natur –
men deras Olikhet i grunden skapade en klufven Fond, som inga
Sidokulisser på deras theater kunde upphjelpa –
”Du är ganska opartisk, då du kan måla en af ditt eget kön med
sådana färger,” invände Hugo.
”Min bror, jag gifver blott efter min förmåga utkastet till en verklig
karakter. Händelserna skola komma efteråt. Annars får jag påminna
om det jag förr sagt, att grefvinnan alldeles icke var elak.
Långt derifrån. Så ansåg henne också icke Eduard. Han kände hennes
hjertelag; men lika litet kunde han undgå, att känna den outsägliga
tyngden af umgänget med henne, som i sitt omfång ej egde mer
än tvenne variationer. Ty hans goda maka var oupphörligt antingen
så ängslig, att hon var nära öfvergången till tårar, eller ock stämd för
vrede till den grad, att, om hon ej bröt ut i verkliga stickord mot
280