C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
öfvergifvit honom, och just de oordentligheter hvari han, under sin
förtviflans period, kastat sig, voro genom kontrasten emot hans
verkliga inre djupa kärlek för motsatsen, det, som han sökte för att
glömma sig, upplösa sig. Nu, återkommen till sig sjelf, återtog hans
egentliga smak så mycket mer sitt välde. Men Clementine var icke af
det slag att hon senterade det. Hon fann icke sig hafva något fel,
derföre tyckte hon icke heller om att höra talas om förbättringar af
oskick. När Eduard märkte det, upphörde han att nämna derom,
och sökte tränga sitt obehag bort – bort åt dimmorna. Det var icke
underligt om han blef allt mera tyst. I allt hvad han sade, äfven i
större ämnen, mötte han intet gensvar från henne. Han öfverlemnade
snart Clementine åt sig sjelf i alla dessa smärre ämnen, ty han var
icke småaktig. Hans kärlek hade i början drifvit honom att vilja hafva
henne angenäm och älskvärd äfven i det lilla: var detta illa? Men,
då hon mera älskade att dagligen omgifva sig med otreflighet, än att
göra honom till behag, så undertröck han sina tycken, bror Hugo,
undvek all kollision med henne i de små ämnena, och skötte sitt hus
i stort. J menniskor, som icke förstån att rätt skatta det Lilla! J kallen
det petitesser och högakten mera den make, som endast befattar sig
med det Stora. J besinnen ej hvad dermed sammanhänger. Det är
öfverensstämmelsen, förtroligheten, rådslåendet och utförandet af
just det lilla i huset, som bildar värmen der. Det är utan tvifvel mera
reelt, att endast träffas i de stora frågorna – men mera köld blir följden.
Kortsynte, J bedömen petitesserna såsom små, och J hafven
rätt: men är värmen, som de alstra eller underhålla, ock en småsak?
– Eduard kunde icke undvika att blifva kallare och fåordigare emot
Clementine, då han sällan fann ett echo i hennes tycken. Hvarom
skulle han i sjelfva verket tala? I hvad skulle de mötas? En nästan
beständig syra (ursäkta ordet, Hugo) omgaf Clementines väsen, så
att hon oftast svarade intet, men annars tvärt och bitande på hvad
som sades. Belåtenhet eller tillfredsställelse yttrade hon aldrig öfver
hvad som hände. Något solsken af vänlighet mötte icke Eduard när
han hemkom, någon glädje ur hennes ögon spred aldrig välsignelse
öfver hvad som i huset företogs. Det kom icke af bristande kärlek
278