C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
lande! En bindel har fallit ifrån edra ögon, och den Gud, som blind
strödde rosor omkring er, har seende flyktat med dem.
”Nåväl.”
I sanning, hvad är menniskan? Först en tid, hvad annat än ett rof
för alla de qval, som ouppfyllda önskningar skapa – och sedan, min
Gud, då allt omkring henne begynner le, är hon icke sjelf den snillrikaste
uppfinnare af nya plågor åt sig? Hennes eget stormande inre
är en fruktbar grufva, en outtömlig grufva för arsenik –
”Ja, men hvad tilldrog sig, lilla syster – jag vill hafva händelser.”
Den ömma Clementine S*, som i fäderneslandet så mången outsäglig
stund offrat tårar åt Eduard O*, när hon kommit till Frankrike,
upphörde hon visst icke att älska honom. Hon fortfor att vara
samma goda varelse i djupet af sin själ, men hon ville icke, eller förstod
åtminstone icke, att förljufva hans lefnad. Han hade likväl förtjent
det, ty endast den mest tärande sorg hade förut kastat honom i
en hvirfvel af excesser, som han aldrig i sitt inre älskat, ehuru han
ända till ytterlighet antagit skepnaden deraf för att söka glömma sig
sjelf och dölja sig för andra. Nu, återkommen från den öcken, dit
missförstånd och smärta störtat honom, var han åter samma ädla
karakter, samma Eduard som förr. Också återfann Clementine honom
fullkomligt sådan. Men hon viste ej att styra sitt lynne. En
tyngd låg spridd öfver hennes varelse, som hon icke gjorde sig någon
möda att skingra. Ett evigt missnöje var det sätt, hvarmed hon
mötte nästan allting som förekom henne. Hvarken egensinne eller
elakhet var orsaken härtill, men hon förstod icke den pligt, som
menniskan har, att söka vara treflig i umgänget med sin make. Eduard
kunde, oaktadt det utsöktaste bemödande, aldrig göra henne så
till lags, att ej en suck eller ett sidouttryck gaf tillkänna något som
fattades. Det föll henne aldrig in, att göra Eduard till viljes i någon
småsak. Det kunde visst vara obetydligheter – det kunde väl hända,
att Clementine hade lika så rätt i sin smak, som han, och således ej
hade skäl att ge vika. Men – säg, bror Hugo – är det icke ett af ömhetens
finaste sätt att vara, då den ej af annan öfvertygelse, ej af annat
skäl än blott att glädja sin vän, gör honom till viljes i ämnen, som
276