C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
Grefve. Hon förstod ej, att Grefve O* kunde föredraga Clementine,
då det måste synas utom allt tvifvel, att hon sjelf var mycket utmärktare.
I korthet – ty min bror är ju otålig? i korthet blef följden af
systerns stämplingar, att köld och missförstånd uppreste sig såsom
ett helt palats af is emellan de tvennes varma hjertan. Systern vann
likväl ej sitt spel. Grefven, som efter en af henne tillställd underlig
händelse vid lusthuset i en park, fattat den öfvertygelsen, att hans
Clementine ändrat sig i känslor mot honom, blef sluten, hade ej fintlighet
eller mod att öppet slita allt missförstånd, utan föll af sorg i en
allt dystrare stämning. Men icke – såsom systern hoppats – blef han
öppen för intryck ifrån hennes sida. Så mycket svartare stämplingar
smidde hon. Clementine tärdes af samma olyckliga tankar, som
Grefven: hon fruktade, att han ställt sitt lifs segelfart efter någon annan,
ny stjernbild; men blyg och varsam kunde hon ej till missförståndets
lösande göra något steg. Hon öfverlemnade åt Månskenet i
tysta ensliga lundar tusende klagande uttryck, af hvilka ett enda, om
det varit stäldt till Grefven, skulle hafva räddat både honom och
henne. Denna olyckliga slutenhet eller rädsla, som så ofta är ädla
sinnens lott, huru otaliga gånger har den ej gjort de vackraste förhoppningar
om intet, stört de ljufvaste förhållanden, alstrat gift och
lagt det jordiska lifvet i ruiner? Först nedstämd genom hemlig och
dold smärta, sedan med flit förströdd genom önskan att öfverrösta
sig sjelf, småningom en vaurien, blef den olycklige Grefven omsider
bragt till det fasliga tillståndet, min bror, af en Wermlandsjägare.
Men den ädelmodige kaptenen, som genom uppträdet på Svartå i
sin lycklige skytt lärt känna ingenting mindre än en gammal bekant
till dagens och festens drottning, den beundrade fröken S*, och som
snart insåg hela betydelsen af förloppet, då fröken S*, afdånad på
sin stol, måste i slottet inbäras och med essenser begjutas – kaptenen,
säger jag, skyndade till skogen, att på möjligast bästa sätt återföra
sin för detta betjent, numera vän. Han uppträdde såsom medlare,
försonare, förklarare. Det sista behöfdes i synnerhet hos slottets
egna invånare, som endast med svårighet kunde finna sig uti, att i en
skön Clementine se älskarinnan åt en . . . . sådan sin älskare. Gref-
274