C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
far i ditt förtäljande”.
Julianus behöfver visst ej bedja om förlåtelse, lärer också ej tänka
på att göra det, sade fröken. Hvarföre skulle jag i sjelfva verket fortsätta
Richards berättelse? Han omtalade den för en gulsvart hund,
och för någon annan var den icke ämnad, som jag tror. Så mycket
mindre passar det att fortsätta den på mitt eget vis. Kanske – ja kanske,
om jag hade en hund här att berätta för, skulle det icke gå så
illa. Kanske skulle jag för min hund då kunna fortsätta lika lätt, som
Richard börjat för sin. Jag skulle åtminstone vara förvissad att ej
blifva klandrad, hvilket har sina fördelar deri, att man icke förlorar
modet.
”Ach syster,” utropade Hugo, ”jag är en hund – jag skall vara din
trognaste hund. Mina barn, jag hoppas det, skola då äfven anse sig
för hundar, och uppföra sig derefter. Likväl skall jag säga dig något
om dessa kreatur. De äro trogna som guld, och tystlåtna som marmor,
hvilket är efter din önskan – men de äro tillika otåliga, ganska
otåliga, såsom t.ex. händelsen nu är med mig.”
Min otåliga herr bror och mine icke tåligare öfriga vänner skola
då snart få höra förloppet med grefve O*, som brann af den renaste
kärlek till fröken Elise Clementine S*. – De hade från långliga tider
tillbaka förstått hvarann och deras ömhet var ömsesidig. Ach! hvilka
dagar. Huru ljuf är ej blommans doft för den, som nalkas henne och
njuter dess rena vällukt? och hvad är likväl det emot själens doft?
Hvad var icke Elise för Eduard O*? Deras väsenden lefde inför hvarandra
uti en outsäglig vällukt. Känslans mysterier behöfva icke ord,
förakta ord, tala ett språk, som är långt rikare, säkrare, uttrycksfullare
än ord. Milda, oöfversättliga meningar lågo i hvarje nick, hvarje
ögonkast – hvad sade ej en handtryckning? Veckor gingo stundom
som år, men stundom som minuter. Hvarje morgon var ett ögonblick
af sällhet, hvarje middag en njutning, hvarje qväll en ny ljufhet.
Men ach – Clementine hade en syster – jag skulle darra, om jag
uttalade hennes namn. Hennes själ var en mörk natt, boende uti en
kropp, bländande som den ljusaste, skönaste dag. Det var icke i
hennes smak att en gång blifva endast svägerska åt den vackraste
273