C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
FJERDE BOKEN.
272
Den andra deremot heter
den olyckliga Grefvinnan.
Vid det uttryck, fröken Eleonora haft, när hon svarade sin brorson
Julianus, kunde det utan svårighet märkas, att hon oaktadt sitt sinnelags
godhet blifvit något stött. Detta var väl också ej så underligt,
då den unge brorsonen genom sitt infall afbrutit henne på ett sätt,
som tillkännagaf föga mindre än den näsvisa önskan, att hon måtte
låta blifva all berättelse för egen del.
Hofmarskalken – en mild, men emot sina barn och slägtingar alldeles
icke svag personage – steg upp, och hans ögonbryn rynkades.
”Min kära Julianus!” sade han och teg. Likväl tillade han straxt derpå:
”skulle icke din fars närvarande svåra sjukdom vara en ursäkt
för ditt uppförande, så att du, intagen af sorg deröfver, möjligen har
svårt före att ej vara näsvis och bitter emot andra menniskor, så vet
Gud, att jag skulle finna dig – rent ut sagdt – oursäktbar. Nu vet jag
också, att du af naturen har ett dystert lynne, och ett sådant, när
man har blifvit förlänad dermed, är, mina goda vänner, af ett eget
slag.”
”Goda syster,” sade han derefter och vände sig till berättarinnan,
”vi hafva här en trumpen son af vår dystre broder Andreas, men han
har ett ansigte likväl, denna Julianus, som mången gladlynt skulle
önska sig. Vi skola uppgöra försoning, ty jag bekänner, att jag icke
kan tåla denna händelse. Jag älskar inga afbrott. Om du icke vill
bedja om förlåtelse, Julianus, så lofva åtminstone att tiga. Säg, med
ett ord, ingenting; och du, min syster, var af den godheten och fort-