C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
förlåtliga, mest oafvisliga önskan. Tillika låg det något i hennes dystra,
insjunkna, men likväl milda blick, som, under det hon såg på vällingskastrullen,
tycktes uttrycka den tanken: ”sådant åtminstone
skulle jag hafva kunnat ega, jag och mina barn med mig – men nu
hafva vi mistat vår enda vackra ko, som gjorde oss så mycket godt.
Välling någongång kunde vi dock hafva haft i vårt elände.” Jag, för
min del, kände detta på ett oförklarligt innerligt sätt, och jag kunde
ej längre uthärda hennes svärmiskt glimmande ögonkast på kastrullen.
Jag förordnade öfver min brors egendom så till vida, att jag genast
lät ösa upp en tallrik deraf åt henne. Det föll mig in, att på intet
bättre sätt kunde vi – jag menar vår fest – firas. Jag gick ännu längre,
jag lät henne i en kruka – ja, mina leende vänner, denna krukas
nedsättande på golfvet var det som ni hörde i kammaren här bredvid
– jag lät ett halfstop gryn störta ned i den. Äfven dermed gjorde
jag ett ingrepp i min brors egendom, men jag tror icke det skall ångras;
det var ändock alltför litet för hennes verkliga brist. Jag vet icke
huru jag blifvit så pratsam om ett lappri, men det kanske kommer
deraf, att hvar och en har sin genre, och detta är min. Jag känner
mig så säll! Men en sak är jag skyldig er alla – det är slutet på den
lyckliga Skytten. Om jag icke genom en besynnerlig och muntrande
rörelse eller vallning i mitt bröst eller i mitt hjerta blifvit så språksam,
att jag icke känner igen mig, så skulle jag icke säga ett ord mera
om Wermlandsjägaren, ty af Richard har jag ej hört ett ord vidare.
Jag slöt der han slutade att tala för sin hund. En hök flög efter skytten
– och skytten, en man af brinnande imagination, tyckte sig i den
rasande fågeln se bilden af samma grufliga person, som alltid förföljt
honom, som förorsakat honom så djupa plågor.
”Ja, min faster, afbröt Julianus, om Richard icke berättat något
vidare, huru kan då historien vara längre?”
Den är också icke längre, min brorson, den är slut, sade Eleonora.
_______
271