C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
hvad nöd och behof vilja säga. Åtminstone borde naturens mest
tryckande fordringar alltid tillfredsställas af likar, som hafva anspråk
på bildning och humanitet. Jag tyckte – så här tyckte jag – att då
hela vårt hem blifvit nytt, gladt och angenämt genom målning och
så många behag, på hvilka vi ega tillgång, så vore vår fröjd rätt ofullkomlig,
om vi icke spridde den utom våra väggar. Hvad är, att njuta
ensam och för sig sjelf allenast? det är i mitt tycke det råaste, det
oädlaste: det är något alldeles ignobelt och gränsar till osmaklighet,
att se menniskor omåttligt fägna sig sjelfva. Den lilles mor, som varit
hos mig och tackat mig för det jag förde hennes gosse ur skogen,
träffade mig i dag mot middagen. Det är barnsligt att tala om allting,
men det var der nere i köket hon träffade mig, och hon neg så djupt.
Men jag märkte på hennes bleka ansigte något svindlande, och, när
hon neg, darrade hon, så att hon endast med svårighet reste sig upp
igen. Jag kunde ej undvika att förstå orsaken – ångan af allt det
goda, som kokades, hade för starkt angripit den tröttas och uthungrades
nerver; hon förmådde endast med möda stå vid dörren. Jag
ville spara henne den svåra och för en menniska så förödmjukande
gerningen, att till och med med ord nödgas uttrycka sin stora nöd,
och bönfalla om hjelp af en, som i grunden ej är bättre förtjent af
lycka. Torparhustrun hade alla sina många små i behåll, men sin
förnämsta hjelp, sin ko, hade hon förlorat. Hon hade ej någon mjölk
mer för sig och de sina; hvad skulle hon göra? Jag måste nämna någonting,
som på ett alldeles eget och underbart sätt rörde mig, under
det hon stod vid köksdörren. Under det hon synbart darrade, märkte
jag, att hon med all makt höll sina ögon ifrån ett antal andra kokande
kittlar, fulla med soppor och stekar af flere slag. Deremot häftade
hon dem desto starkare vid en kastrull, deri grynvälling kokades åt
folket. Den tanken flög igenom min själ, och jag är fullt öfvertygad
om dess riktighet, att hon höll sina ögon stadigt och oaflåtligt vid
den rätt, som var den ringaste af dem alla, emedan det gjorde henne
mindre pina att se på den, än på någon annan, och hon likväl icke
egde styrka, att vända sitt ansigte helt och hållet bort ifrån samlingen
af allt det, som nu utgjorde hennes varelses mest obrottsliga, mest
270