C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
henne få låna ett par strumpor. Jag hade icke väntat sådana, utan
endast af ull, men när hon kom med dem, fann jag till min förvåning
att de voro af bomull, temligen fina, och oändligt väl tvättade. I ett så
slutet sällskap af endast slägtingar och bekanta, som det hvari jag
befinner mig, så kan jag väl – måste jag väl – för historiens skull
omtala hvad jag nu gjorde. Eller kanske är det allrabäst, att jag slutar?”
Nej, min syster, det är hvad du alldeles icke skall göra, sade herr
Hugo.
”Jag förmodar, inföll Henrik, att min faster rätt och slätt böt om
strumpor, hvilket icke var hela verlden.”
Nej, det var icke hela verlden, i synnerhet sedan du nu har sagt
det, och befriat mig ifrån att säga det sjelf. Men, för att säga sanningen,
så gick ombytet icke fort.
Ja, om min söta faster icke verkställde ombytet på vanligt sätt,
så –
”Jo, utan tvifvel.”
Nå godt, sade hofmarskalken, mig synes att du skulle kunna omfara
hela denna sak, efter vi ändock ej annat kunna än vara öfvertygade,
det ombytet skedde. Hufvudsaken och slutet kan i alla fall intet
annat vara än att, sedan du hyfsat dig ifrån din våta promenad,
gick du in till värden, helsade på honom, tackade honom för sist,
och fick omsider till omvexling och nöje höra den i fråga varande
Skytt-romanen.
”Nej visst icke, afbröt åter Henrik; vår faster har ju längesedan
sagt oss, att han icke för henne omtalat den.”
Så är det, sade fröken Eleonora brydd, och det olyckligaste är, att
allt står i sammanhang med mina –
”Med dina strumpor, syster? det var en förtviflad gåta. Nu får jag
korteligen säga dig, att jag icke tillåter dig att omfara det minsta, nej
icke det allraringaste af din händelse, så upptänd är min ”historieälskande
själ,” såsom J plägen kalla henne. Berätta du, jag svarar för
att det ingenting betyder.”
Ingenting betyder – det vet jag visserligen, min bror. Men jag för-
267