C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
kalla, slaskiga hand, och gick min väg ifrån detta förfärliga vatten.
Jag tänkte nu knappt på att komma hem, jag önskade endast nå höjderna,
jag hostade icke mer, och viste knappt af huru våt jag var.
Min lilla stackare lemnade jag dock icke ifrån min sida, och jag beslöt
att endast gå fram åt ett enda håll, då jag trodde att jag nödvändigt
ändå till sluts skulle komma någonstans. Sedan vi vandrat ganska
länge, ehuru jag denna dag ej kände till någon trötthet, så började
dock skogen blifva något behagligare. Marken syntes mera torr,
och jag såg en dal öppna sig för mina ögon. Glad, som Columbus vid
åsynen af Guanahani, ställde jag kosan åt några innerligt trefliga
hus, som jag upptäckte längs ned i dalen. Jag skyndade dit, och hade
den lilla med mig. En äldre domestik stod i dörren, och jag frågade
henne om hon kunde bispringa våra första och angelägnaste behofver?
Men jag ålade henne, att icke göra buller och besvär i huset eller
på något sätt oroa sitt herrskap, utan endast låta mig komma in
någonstans afsides, der jag sedan tänkte hjelpa mig sjelf. ”Här bor
icke herrskap,” sade hon med en vänlig blick. Förlåt mig då min
vän, svarade jag; men en bondby kan jag likväl ej taga detta för att
vara. Jag vet icke till hvilken jag har kommit; men om ni ville hafva
den beskedligheten, så låt mig få stiga in i något rum för mig sjelf.
”Stig in, min goda fröken, och var välkommen!” yttrade hon med en
inbjudande mine. – Förundrad ropade jag: Ni känner mig? hvart har
jag då kommit midt i skogen? hvar är jag? – ”Det här stället heter
Råbäcken, svarade hon, i det hon ganska artigt förde mig in i farstun;
och nog måste jag väl känna det nådiga och goda herrskapet
Löwenstjerna på herrgården.” – Kors, min söta vän! då bor en viss
Furumo på detta hyggliga ställe? – ”Ja, var god och stig in, han är
hemma.” – Nenej min vän, svarade jag, jag har icke kommit hit att
egentligen söka honom; det passar sig icke nu att gå in så här, jag är
rätt våt om fötterna, jag har gått vilse. Kunde ni hjelpa mig med att
få gå in afsides på något ställe, ty jag är i största behof att få ömsa på
mina fötter. – – Men ursäkta mig, att jag är så lång; jag skall nu
framställa mig kortare. Hvar och en kan lätt förstå huru glad jag
vardt att få ömsa, och jag mottog med nöje domestikens anbud att af
266