C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
hafva trott, om någon sagt mig det, att Richard Furuskog och min
goda syster Eleonora kunde komma i så nära förhållande till hvarann,
att den ena dikterat och den andra – Men låt höra, hur har något
sådant kunnat gå till?
”I så nära förhållanden? upprepade fröken; hvarför icke? Jag har
tyckt så mycket om vår Richard och hans anekdoter här, som någon
annan, om jag får undantaga åtskilligt stötande, strängt sårande och
kallt, som jag icke kan och icke vill förlika mig med. Men det hör
icke hit; ty han har verkligen ej dikterat för mig, han har ej en gång
berättat för mig om Skytten – likväl har jag i mitt minne bevarat
hvad han sagt.”
Då har du hört hans historia af en annan mun, hvilken kunnat
den utantill, såväl som du?
”Nej, min kära bror.”
Ja, då är detta en ny gåta, och jag är så sinnad, att jag alltför gerna
skulle vilja höra huru härmed hänger tillsammans.
”Nog kunde jag väl omtala det, och det skulle åtminstone vara en
historia af mig sjelf. – Den är rätt kort också, och kan ej länge uppehålla
eder. Jag skulle för ingen del i verlden vilja fängsla er dyrbara
tid genom mina radoterier. Emellertid, om J viljen tro mig, så har jag
icke längesedan gått uti en skog, och deri fördjupat mig ända till den
förskräckliga grad, att jag gick vilse. Jag ämnade visst icke det i början;
jag var endast ute i en af våra pittoreskaste lundar för att litet
promenera mig, jag hade en känning af min lilla hufvudverk, som
jag ville förskingra. Naturen var denna dag gudomlig och jag hörde
ett genomträngande barnskrik på afstånd. Ljudet kom ifrån den
inre, dystraste delen af skogen, ner åt min brors träsk. Jag har alltid
burit en fasa för den delen af skogen, men skriket rörde mig, jag
kunde icke hindra mig. Om ett barn drunknat här i grannskapet,
tänkte jag, så har det ingen mensklig varelse till sin hjelp, utom mig.
Jag måste då öfvervinna mig, och jag gjorde det; jag begriper ej
hvarifrån jag fick så mycket mod. Så sant är det, att mensklighetens
och lidandets känsla sätter oss utom oss, och gör oss mäktiga till det
vi i sjelfva verket icke kunna. Jag trängde igenom snår och buskar,
264