C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
TREDJE BOKEN.
261
Hon kunde ej mer.
Icke nöjd med att af festens härold kallas dagens hjelte, ville han
äfven vinna dagens pris, det stora i händelsen hade hastigt återfört
honom i forntida stämning, och det föll icke nu honom in, att han
borde minnas sin ställning och sin låga plats. Med en lätt, men majestätisk
gång och en för alla oväntad hållning, hvilken genom blotta
anblicken aflägsnade alla försök att göra anmärkningar, nalkades
han den vid slottsporten sittande drottningen. Han knäföll och kysste
den skönaste hand; hon lyfte sakta slöjan.
Så fin den silfverskira slöjan än var, hade den dock, likt ett tunt
moln om Clementines ögon, hindrat henne att fullkomligt förut se
det föremål som nalkades, och som genom sjelfva sin drägt var så
förstäldt. Men en half likhet och en aning gjorde redan hennes hand
darrande, när hon höjde slöjfransen – ”O Gud” – var hennes anskri
– ”efter så lång tid, skall jag se dig så, Gre –” – Stilla sjönk hennes
afsvimmade blomhufvud emot stolskarmen, och hon kunde ej mer.
”Hu himmel – Elise!” utropade han, som vid åsynen af hennes
ansigte störtade upp. ”Här förföljer mig min afgrund,” fortsatte han
med hemsk röst och han skyndade fram öfver gården bort – bort
till –
Under det alla närvarande kastade bestörta ögon omkring sig,
sågo de huru den mellan molnen försvunne höken åter sänkte sig
till jorden. Dessa skarpsynta roffåglar kunna ifrån sjelfva skyn upptäcka
det offer, på hvilket de vilja slå ner, och komma då med vindens
snabbhet utföre. Likväl var ej en liten fågel denna gång hökens