C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
om igen: men Svartå var ett moraliskt hus, och tillät derföre inga
andra nöjen än sådana, som icke mer voro nöjsamma, följaktligen
oskadliga. Antingen nu det utfästade priset ej tillräckligt uppmuntrade
officerarnes själar och eldade deras armar till att bättre hålla i
gevären, eller om talent att sigta alltid fattats dem – men visst är, att
den förste och andre, som afbrände sina skott emot trädets topp,
splittrade betydligt många qvistar ifrån kronan, men råkade ej att
komma åt fågeln. Den tredje i ordningen var den Wärmländska kaptenen.
Han hade åtminstone nit för saken, måttade med högsta omsorg,
och aftryckte ej hanen förr, än han ansåg sig så viss på sin sak,
som en mensklig varelse kan vara. Denna visshet har dock aldrig i
något ämne visat sig stor, och felade äfven nu. Förargad stötte han
sin bösskolf i gårdens dammande sand och svor en ed, under det
han tittade stindt mot skyn och såg kulan endast en hårsmån hvina
förbi fågelns näbb. Mindre sant måtte det väl hafva varit, att han på
ett så stort afstånd kunde se kulan gå fågelns ansigte så nära; men vi
upprepa hvad han sjelf muntligen försäkrade. Hans tur att skjuta var
emellertid förbi, och den fjerde lagade sig till med icke mindre ifver.
Kaptenen gick härvid afsides, men då han hörde skottets knall, vände
han sig hastigt om. Han såg till sin glädje, att äfven denne icke
bättre lyckats att träffa målet. Snabb vände han sig till sin betjent
och sade sakta: ”tag du min bössa! då ingen vunnit detta mål, så
skall du få göra det, och skaffa vår korps den äran – skynda dig!”
Eld var icke sen att framträda på gårdens städade hedersplats,
och han gjorde det med artiga åtbörder. Ett oredigt sorl uppstod,
innehållande någonting om, att denne kämpe ej just vore värdig –
men kaptenen vände sig till härolden med den frågan, om han återtog
hvad han en gång sagt? Hade han icke inbjudit eho, som kunde
föra vapen? Eld vore krigsman och det i en ryktbar Kronas tjenst,
nemligen den svenska, hvilken vid detta ädla tournoi fordrade att se
sig respekterad. Kaptenen gjorde hela sin apostrof till hälften skämtande
och litet romanesk, det begynnande obehaget vändes om till
en allmän munterhet, och Eld var för öfrigt en af officerarne icke illa
omtyckt person; han fick ladda sin bössa, sigta och skjuta.
259