C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
mor på förgylld grund. Hela Drottningens gestalt liknade dock ej en
bild, der hon satt; hufvudet rördes väl icke, men en af de tvenne
smärtaste fötter stack stundom en fin svartglänsande skospets ned i
den gula sand, som låg på stentrappan, och ritade i den. Hvad ritade
foten? Ej tankar om vissnade . . slocknade stjernors glans? Ej stumma,
förtynade önskningars ord? Ej kronor, ej hjelmar – ach, ach
hvad tecknade foten? . . . . . . . . . . . . . . .
. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .
Men hvad skulle vara sjelfva kampens innehåll? Väl kunde de
fyra officerarne ega det för tillfället erforderliga hjeltemod, men att
så allvarsamt och ordentligt tillfoga hvarann kroppsliga skador, som
ett tornerspel i gammal stil kräfde, det kunde man väl icke taga sig
före att göra, i synnerhet som sådant numera är alldeles olagligt och
man kunde deraf få händelser vid ett urtima ting, blottade på allt
behag. Blinda puffar äro också tråkiga och barnsliga att gifva hvarann;
och man stannade efter en stund vid det beslutet, att icke göra
hvarann ondt det allraminsta, utan i stället förvandla hela vapenleken
till en målskjutning. Likväl, för att öka det åsyftade nöjet, skulle
många accessoirer af den gamla tiden förenas med företaget, och
ibland annat en förträffligt kostumerad Härold både visa sig nobelt
och tala galant. På toppen af ett högt och ganska skönt träd fästades
ett snöre, hvars andra ända satt kring foten af en fångad fågel. Fågeln
hade således frihet att röra sig och flyga så mycket som snöret
tillät, och han skulle vara målet för skjutningen.
Sedan alla tillredelser ordnats, framsteg härolden midt på gården,
utropade högtidligt saken till hela dess beskaffenhet, och slutade
med den inbjudande frasen, ”att hvilken, eho, som med skott
träffade Trädets fågel, skulle förklaras för dagens hjelte, och till belöning
få kyssa drottningens högra hand, vid hvilket tillfälle hon
ämnade lyfta sin slöja, och låta för den lycklige sitt undransvärda
ansigte skönjas.” Denna belöning var väl så lindrigt tilltagen som
möjligt, ty ingen af officerarne fans, som icke förr sett Clementines
anlete och kysst hennes fina hand, visserligen med glädje, dock så
många gånger, att det nu ej kunde räknas för en nåd att få göra det
258