C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
ken qvickhet då befans så outtömmeligt narraktig och intagande, att
den för närvarande tycks nästan blottad på begge dessa egenskaper.
– ”Jag skulle hafva alla knapparna i rocken här? – det var en tid, i
mina dagar, då kunde jag minst af allt fördraga en slarfvig, knapplös
rock – just derföre skall nu” – dessa ord talade han halfhögt för sig
sjelf vid hörnet af en disk, och förintade slutet af sin mening i ett
stop forssande ”bland”, som ställets värdinna med Christinehamnsbehag,
dock mot betalning, gaf honom, och medsamma leende fulländade
hans afbrutna tanke med dessa ord: ”derföre skola nu alla
knappar dansa – ganska rätt, – skall det vara ett halfstop till?” –
Måske madam.
Vi tro ej att alla musici, som komponera variationer, hafva för afsigt
att göra dem sådana, att themat icke igenkännes i dem, men
med Eld är det troligt, att han just ville dölja sitt. Vi nalkas nu katastrofen
– vi erkänne, att vi varit vidlyftiga i våre målningar och förberedelser;
men detta kommer deraf, att vi icke varit korta. Så
mycket bör af allt kunna inhemtas, att Eld var obeskrifligt passande
till betjent hos en menniskovän med medelmåttig själ, hvilken i
följd af sin karakter hade tråkiga ögonblick, lämpliga att af en genialisk
tjenare muntras, samt i anseende till sin menniskokärlek också
omfattade den olycklige muntraren med godhet. Kaptenen tog sin
Eld med sig på alla sina resor, och när han en lördagsafton i Augusti
månad lyckligen hann fram till det sköna Svartå, så var hans jägarordonnans
med honom.
Det Fockiska bruket Svartå i Nerike ligger vid en sjö Björken,
som på sätt och vis är aflång, omgifven af de mest romantiska, balsamiskt
doftande lundar. Svartå är oförlikneligt, och vi säga icke mer.
Den, som har sett det, eger en bild deraf ur stånd att glömmas; hvarje
annan, åter, måste resa dit. Den Wärmländska jägarkaptenen var
en gammal och alltid bjuden vän hos de gästfria och förnäma invånarne
på Svartå, och då tre andre ädlingar af husets närmaste vänner,
äfven officerare, kommo dit för att tillbringa flere förtroliga och
glada veckor med körsbärs- och stickelbärs-ätning, så saknades icke
gerna kaptenen i en sådan krets.
256