C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
skrattade i sällskap, men någonstädes i hans uttryck saknades aldrig
”ett ömt tillbedjande af Glömskan, och förbannelse öfver denna
gudoms fiende, Minnet.” Häruti låg hans thema, men, äfvenså visst
som det är, att genialiska kompositioner endast i grunden uppfattas
af snillen, så visst är det också, att stundom endast en kunnig karl
kan på variationerna höra hvad för ett thema det är, som de fira. En
likaså med menniskosinnet kunnig och känslofull varelse fordrades,
att riktigt förstå Eld; och såsom naturen (enligt hvad redan ofvanföre
blifvit anmärkt) mest alstrar medelmåttiga själar, så ansågo och
älskade de fleste af regimentsbefälet Eld i egenskap af en munter
ture, utan att förstå det thema, som han egentligen bearbetade. De
skrattade öfverljudt åt hans glada trioler. Att han så ytligt skulle förstås
och blifva okänd i grunden, tycks också hafva hört till hans
önskningar. Såsom hans grund derigenom öfverskuggades, och han
sjelf ej blott togs för att vara en utsväfvande sälle, utan äfven af all
makt bjöd till att kunna vara det; så vann han det målet, att hans förriga
allt mer ”trängdes bortåt dimmorna” både för honom sjelf och
för andra. Härigenom fortskred han allt längre på den älskade
glömskans bana, och man kan säga, att hela denna jägares historia
går ut på att vara ett nedsättande, ett afsvärjande af minnet. – När
han en afton vid skenet af tjugufem lysande dankar i en af Christinehamns
större värdshussalar, i sin jägar-uniform så hurtigt och pagiazzolikt
svängde om först med den ena, så med den andra af de på
detta ställe inkomna Wäshäradsflickorna, att utom den klingande
skörden af hela dansförsamlingens bullrande bifallsrop, han äfven
fick upphemta en ännu mer smickrande skörd af sin kaptens och
tvenne tillstädeskomna löjtnanters hjertliga och uppmuntrande
skratt: så tyckte alla det vara ett påhitt af just mästerlig halt, då Eld
hastigt tvärstannade midt i en yrande polska, röck en knapp ur sin
gröna nya rock, kastade den emot taket och ropade: ”sväng om,
kamrat, du ock!” – Hvilket skönt infall? – och ifrån denna stund fick
knappen ingen ro, utan så fort den ifrån taket begaf sig ned till golfvet,
fanns det alltid någon i samlingen, som återkastade den till taket
med förnyadt utbrott af skratt och rop: ”dansa, dansa kamrat!” hvil-
255