C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
hvarvid man hufvudsakligast vinner att icke mer heta det man heter
– –
”Men min Gud, utropade herr Hugo, syster Eleonora . . ditt forcerade
sätt att berätta! det låter nästan som litet tillgjordt – hvad kommer
åt dig? du far fram i ditt ämne icke alls så, som tante Eleonora
gjorde t. ex. i Parjumouf? huru är det med dig? denna historia är
icke af dig –”
Icke af mig? nej det är den icke, åtminstone ej till en del. Jag har
verkligen hört en del deraf – och jag skall ärligt uppgifva huru långt.
Med min brors tillåtelse har jag här företagit mig en öfning af ej det
lättaste slag. Det är svårt nog, att jag blifvit afbruten. Jag har försökt
att kunna min sak ord ifrån ord; men kanske det just derföre blifvit
något sökt eller artificielt i tournuren? har någon märkt, om jag gjort
min sak mycket illa?
När härpå ingen af brorsbarnen svarade på annat sätt, än att de
tego, men med en nickning tllkännagåfvo, att de önskade utgången,
så lade hofmarskalken ifrån sig pipan på en af kaminens framskjutande
lister, och såg sig omkring med själfulla blickar. ”En öfning?
en öfning, min älskade syster; kors, hvad jag tycker om allt detta! Nu
barn, hafva vi vår ande spänd på två, tre särskilda sätt. Först och
främst af intresset att höra huru det går med den brunette gardisten
– Wärmlänningen, jägaren skulle jag säga. Det är nu ett. För det
andra höra vi huru Eleonora öfvar sig i en genre, som aldrig varit
hennes egen förut. För det tredje – ”
Ja min bror, jag kan likväl ej säga, att jag inöfvar mig i någon genre,
ty jag har blott öfvat mitt minne att ordagrant upprepa så mycket
jag möjligen kunnat, af det jag en gång på ett särdeles sätt fått höra.
Uppriktigt sagdt, jag eftersträfvar ej någon genre, jag har ingen talent;
men ni ville blifva roade, och jag ville tillika göra något nyttigt
för min egen odling. Allt ifrån barndomen har jag af vår älskade,
aldrig nog saknade far fått inpregladt nödvändigheten af att ega ett
godt, ett icke svikande minne. Min bror torde ihågkomma, att när vi
tillsammans läste öfver i vår Pepliers, var det jag, som aldrig felade
på les verbes anomales, ehuru svåra dessa sannerligen äro att upp-
252