C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
ar, som befinner sig emellan det Höga (sjelfva styrelsen) och det
Låga (folk-materielen) aldrig bättre skötes än genom medelmåttiga
själar. Sådana alstras derföre till betydligaste mängd. Genierna höra
till förvaltningen af samhällskroppens extremiteter. Men såsom
dessa extremer äro af två slag, den höga och den låga, så är det äfven
tillgång på två slags snillen. De hela Genierna böra vara i besittning
af Samhällets toppar, eller Styrelsen, såsom de också äro. De brustna,
de sönderfallna, äro till tjenare af lägsta slaget ytterst passande –
hvaribland betjenter, kammarjungfrur, besökare, renskrifvare. –
Ödet, nemligen ej det blinda Fatum (ty det hafva vi icke numera,
sedan hedendomen upphört i Europa), utan det seende, som ganska
väl vet hvad det vill – länkar också, att alla efterhand samlas för
samhällets behofver, och gå åt, der de skola, för det helas vältrefnad
och gagn. Besinna bör man, att ingen betydligare sak gifves, än det
Hela, samt att det bär sig och är lyckligt. För ett så stort ändamål får
det då icke hjelpa, om ock hvarenda individu skulle gå under. Han
kan i sitt lidande vara säll af den känslan, att Allt – icke alla, efter
det egentligen är ingen – men, att Allt är i godt behåll, ljuft och sällt.
För öfrigt är det öfverdrifvet och falskt, att alla lida för det helas väl,
ty det är knappt händelsen med stort mer än största delen blott. Men
återkommom till vår Eld. Hvad är naturligare, än att ett varmt hufvud
tillhopa med ett varmt hjerta flamma upp i lifliga raketer? Om
de då äro af ett helt slag, som vill säga att de ej gå sönder, så bryta de
sig en väg upp genom granithällen, och komma så till en, eller till en
annan topp. Men, om de brista . . så hålla de icke längre då. De komma
icke upp, hvaraf händer, att de i stället komma ned. När ett sådant
eldhufvud af missförstånd i subordination, eller af missförstånd
i kärlek, eller af missräkning i husbyggnad, eller af annat än större
missfall får en chock, så stark, att det icke håller, så begynner det
vanka, och faller ibland mycket annat äfven på förtviflan. Det börjar
då framför allt eftersträfva att roa sig. Dessa alldagligheter äro triviala
att omtala, äfvensom deras slut. Sedan utsväfningar skett till höger
och sedan till venster, faller man på den tanken att skämmas för
sig sjelf, sitt namn och sin familj. Vid denna epok tar man värfning,
251