C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
och beskedligt arbete här och der.
Att vara betjent hos en estimerad och brav officer är en lycklig
och god post, helst då man egentligen har en sämre. Kaptenen, som
bar ett hjerta för olyckan, hade i hemlighet den välgörande planen
att, så vidt möjligt, alltid bibehålla Eld hemma hos sig. Jägaren var
af det muntraste lynne, då han icke gick för sig sjelf allena, och icke
fattades af en viss ande. Denna munterhet eller rättare sladder-jargon,
som ger en hemlig vink om ett söndergånget geni, har någonting
rörande i sin bild. Förenas härmed talenten att emellanåt, och i
synnerhet när det passar, kunna tiga, så finnes knappt ett bättre
ämne för betjent. Det händer ofta menniskor, och äfven kaptener,
att hafva sysslolösa stunder, då det är godt att betjenten lifvar en.
Vid en grundlig betraktelse öfver menskligheten i stort upptäcker
man småningom, huru en hemlig makt ordnar allt på sin plats, huru
hvarje personlighet, hvarje lynne slutligen kommer att användas efter
dess verkliga art, huru allt drager sig dit dess lifs förvantskap hörer.
Så är det ej blott inom Menniskans område, men äfven i Naturens
herradömen. Nötkreaturen samlas vid ängen, emedan deras
karakterer fordra gräs; vargarne, deremot, vilja äta boskap. Emedan
således å ena sidan nötens innersta lif har en förvantskap med det
vegetativa i verlden, så ligger det också, å andra sidan i den stora
planen, att gräs och örter samlas till fyllande af deras behofver. Beundransvärda,
milda omtanke! Och detta ej blott i allmänhet, utan –
för att fullfölja samma exempel – hvarje särskildt örtslag danas och
egnas åt ett nötslag, med hvars magsafter det står i trognaste rapport.
Så ser man, att det hufvudsakligen är hårdvallshö, som naturen kalkulerat
för hästar; kor få halm, äfven oxar få halm jemte något hö,
proportioneradt efter den magerhet, som bör egas och till en del
verkligen kläder dessa knotigare figurer. Samma idé gör sig gällande,
när frågan är om hvad slags menniskor skola fylla de åtskilliga
posterna i Samhället. Snillen äro långt ifrån att vara passande ämnen
öfverallt. Man har för åtskilliga århundraden sedan och i synnerhet
i Swifts dagar gjort den anmärkning, som en daglig erfarenhet
ytterligare besannat, att den stora massan af samhällsbefattning-
250