C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
troligen kunnat undvikas, om han tidigare stigit upp derutur. Men
han var alltför långsam, och så förgicks den elden.
Likagodt – min novells hero bar den utslocknades namn. Wermlands
jägare hafva i hemorten ett rykte om sig, som icke gifver sig
dementi, när dessa krigsmän komma till angränsande provinser. När
Eld var lös, gaf han ingen af sina kamrater efter. Hvad som emedlertid
gjorde honom estimerad hos befälet, var hans skicklighet att
skjuta säkert, och som bevisade huru öfvad han varit i jagt, framför
allt fågeljagt, redan innan han blifvit enrollerad. Hans kapten brukade
med välvilja kalla honom sin Skarpskytt. Stundom, emellan
fyra ögon, hade han velat utforska hvad slags person Eld förut varit,
men på den frågan endast fått höra: ”Herr kapten! gif mig en studsare,
jag skall åt ert bord skjuta den snällaste hare, men kronans förb –
gevär ger jag –”
Ehuru svaret här passade åt frågan lika illa, som det skulle anstå
Askersund att vara hufvudstad i Österrike, så gaf det tillräckligt tillkänna,
att här icke var något egentligt svar att vänta. Den svartgröna
utfarten emot Kronan och hennes ammunition förtjente, tror jag, de
så kallade fem och tjugu, men kaptenen var ej af det slaget, att han
ville beifra ett i förtroende meddeladt ovett, i synnerhet som sjelfva
det framfusna i Elds språk stundom hade behaget af . . Han kallade
sig ”jägaren utan bössa och utan krut”. Jag är ett väsende som ej
begriper militärsaker; men så mycken fosterlandskärlek besitter jag
dock, att jag hyser fullt förtroende till vapnen och krutet i mitt land.
När Eld sköt med regimentets vapen, gick det dock nästan alltid
bom. Men, så fort han fick låna en bössa af officerarne, viste hvar
och en hur väl han träffade.
Hans förut nämde Kapten var hans beskyddare i regimentet. Han
brukade begagna honom som ordonnans eller, civilare taladt, som
betjent. Wermlands jägare få emellan sina mötestider oftast vara der
de behaga, och skulle det falla någon af dem in att under tiden svälta
ihjäl, så tillåtes det. Betydligheten af deras permissionstid står i
omvändt förhållande till deras lönevilkor, hvarigenom den förra blir
mycket lång och tillräcklig. Loftiden användes af somlige till flitigt
249