C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
i fara att anses både vansinnig och elak, för att få göra sin herre en
verklig tjenst. Gifve Gud, att ingen så kall eller låg själ här måtte finnas,
som ej har ett sinne för detta outsägliga uppförande. Tro mig,
mina barn och vänner, det ligger mera häruti, än J i hast blifven varse;
jag, för min del, skäms åtminstone icke för, att jag alltid vid genomläsandet
af der treue Hund och äfven i detta ögonblick måste
torka tårar af mina kinder. Gud vet bäst, när jag ser mig omkring på
eder, mine tjenare, om någon finnes, som för att gagna mig skulle
vilja bitas och skälla på mig, sedan jag först hade hutat åt honom –
och NB gjort detta af missförstånd. Nånå, menen icke heller, att jag
anser eder otrogne; J ären tvertom – gode, ärlige, beskedlige; jag
beder hvar qväll om välsignelse öfver eder. Men ach! sedan nu hunden
hade skällt och herrn hutat honom, men hunden likväl hade
skällt – hvad hände sedan? Husbonden tog upp sin pistol, dock med
ett beklämdt hjerta; han ansåg sin goda pudel hafva blifvit sjuk, han
fruktade, att om han mycket bet hästen, så kunde äfven den smittas.
Han skjöt. – Den djupt sårade förmådde ej längre springa framföre –
med dofva aftynande morrningar bjöd han ännu till att varna . . att
till förnuft och eftertanka uppkalla . . att om förlusten påminna . .
men – den förlorade kom allt längre och längre efter. Ljudet af hans
skall blef allt underligare, allt mera aflägset. Herrn kunde icke undgå
att sitta förvånad på sin häst, melankoliskt i sig försjönk han, hästen
minskade sin gång. Han såg sig slutligen om – då blixtrade det
för hans ögon – han märkte hvarom frågan varit! I sporrstreck vände
han tillbaka, och fann? sin hund på vakt invid kappsäcken, dit
han vankat ändock med sina sista krafter. Hvad gjorde hunden, när
herrn kom? Ännu en gnista flammade upp i hans halfslutna glimmande
ögon, han slickade sin husbondes hand och han dog. Vackra
himlar! om jag icke vore den jag är, fader för barn, af hvilka jag hoppas
och redan ser mycket godt, så skulle jag vilja vara denna dödskjutna
hund, ja i sanning, något ädlare och bättre kunde jag icke
blifva.”
Också jag kunde ej önska mig att vara ädlare, sade Eleonora;
men jag skulle ej vilja vara skjuten. Likväl –
244