C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
här, så att han icke behöfde köpa det hos Hoffstens? vi kunde väl
hafva varit folk nog, att skänka honom så mycket jern, vi, och det
skulle hafva varit ett nöje för oss, att förära honom ett par stänger.
Vet Jakob hvarifrån han fått sin ulysseiska förträffliga hund? det är
ett gulgrått, magnifikt kreatur, en rätt bra hund. Han är svart under
buken, gul om öronen, hvit på yttersta svansen – ja som sagt, min
syster, jag vore nu utomordentligt road af en historia! Om Ulyssis
hund vet jag dock ingenting mer, än hvad Homerus säger om honom
i Odysseen, ehuru det visst finnes många andra hundar i Historien,
om hvilka vi nu kunde berätta, men Cerberus tycker jag icke
om. Hafva vi inga hundar i götiska Gudaläran? men hvarföre skola
vi just hålla oss till Mythologien, eller ens till de Gamle? månne icke
Medeltiden och Romantiken är ett äfven så rikt och vackert fält?
t. ex. den hund, som omtalas i Stridsbergs tyska grammatika, den
känner du visst, lilla Eleonora? eller åtminstone du, min son Fabian?
du har nyligen begynt din tyska, så att du kanske ej hunnit till
der treue Hund? Jag försäkrar er alla mina vänner, ehuru vi nyss stigit
ifrån bordet och druckit något litet, så att jag kanske icke borde
tala om sådant, som att blotta mitt hjerta eller yppa mina känslor,
men jag har knappt läst någon berättelse, som rört mig så innerligt
till tårar, som den lilla korta anekdoten om der treue Hund. Ach, vi
högmodas öfver vår mensklighet, vår humanitet, våra språk, vår
upphöjda ställning! men betrakta en gång med rent oskyldig föreställning
detta djur, som, sedan hans herre tappat bort sin kappsäck,
springer fram för hästen, hvarpå herrn rider. Hunden skäller – i
början vackert, ty han älskade både sin herre och hans häst – i början
vackert – så kreatur han var, hade han sin delikatess. Men när
herrn icke förstod honom och ej märkte sin förlust, så skällde han
starkare, han började vredgad hoppa emot hästens hufvud, han
stormskällde, han var ordentligt, hvad man skulle säga, ovettig.
Slutligen gick hans ursinne så långt, att han begynte bita hästen i
nosen och herrn i fötterna. Han vrålade, tjöt, och bar sig åt som förryckt,
af trohet. Hans herre hutade och slog honom förskräckligt.
Men det förminskade icke hundens trofasta ihärdighet; han satte sig
243