C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
högst fullständig middag åt sig sjelf, sina barn, slägtingar och husfolk
– en middag, som räckte intill aftonen. Visserligen kan det der
vara passande, invände tante Eleonora, men jag menar likväl något
annat. Min kära bror! att menniskor i dag ätit sig mätta, som aldrig i
lifstiden ätit sig annorlunda, är ju högst vanligt? Festen har utförts
ganska bra, och dina utgifter dervid varit sådana, att du kan anse dig
nöjd. Jag är också icke mindre glad än du, det ser du väl; men min
vän, en så herrlig reparation borde firas genom en högtid för själen.
”Ja genom en historia, min syster!” utropade Hugo, i detta ögonblick
säll både af naturanlag och portvin.
Genom en historia? svarade Eleonora med en mine, som gjorde
det mindre säkert, om hon från början just menat det firningen borde
ske genom en historia – men tillika på ett sätt, att det syntes huru
glad hennes kedja af tankar likväl blef, då den vändes hitåt.
”Men parbleu, fortfor hofmarskalken, här är nu ingen Richard!
den mannen kom icke hit på vårt välmenande kalas – jag kallar det
sjelf kalas, ehuru värd, derföre, – mine gode vänner – hm ja – derföre,
att det är ett kalas: med ett ord han kom icke hit. När min lille
lifhusar, Klas benämd, anlände till Råbäcken, så träffade han, med
undantag af de mörkbruna korna, ingen annan än den gulgrå hunden.
Hunden lär kunna vakta tomma hus, och skall vara lik Ulyssis
hund på Ithaka. Men när lifhusaren gick hem och kom igenom skogen,
mötte han Richards mjölkande hushållerska, som gaf honom
det besked, att skalden sjelf var borta för att handla jern vid Willingsberg.
Ligger i Lekebergslagen. Hon gaf honom också mjölk att
dricka, det vill säga getmjölk som hon nyss hade mjölkat, ty korna,
mina vänner, voro redan förut hemma. Men getmjölken smakade
ändå min lifhusar godt. Richard skulle nog annars hafva infunnit sig
på vårt kalas, ja rätt gerna, såsom jag tror, men jag tycker också om,
att han är ordentlig i sina saker, och skaffar sig jern, när han icke
har mera. Man skall icke så försänka sig och höja sig i de angenäma
regionerna, att man försummar låta sko sina hjul, eller skor dem
sjelf, i fall man kan. Det gör Furumo, efter hvad jag hört, men jag
begriper icke hvad han skulle till Willingsberg? hafva icke vi jern
242