C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

HINDEN
höllo takt, iakttogo de äfven piano, forte, diminuendo, crescendo,
pauser, kadenser och all annan italienska, hvarmed författaren inrättat
sin musik, i mening att det skulle göras så och icke annorlunda.
Hvaraf en så besynnerlig noggrannhet kom är svårt att säga, om
ej af den obrottsliga samvetsgrannhet i allmänhet, hvari de blifvit
uppfostrade. De hade fått den grundsattsen af deras moder, att vara
rättrådiga i smått, emedan till sluts intet stort af annat bestode. Härtill
bidrog väl också, hvad konsten angick, deras obekantskap med
Kritik – denna sällhet, som ej består i åtnjutandet af det vackra, men
i bedömandet deraf – ett botaniskt nöje, som vid plockandet af en
liten ört, fägnar sig att rycka pistiller och ståndare ifrån hvarann.
Visserligen kan det ock vara en fägnad, och är framför allt mycket
nyttigt, emedan det bildar Vettenskap – denna sak, som – säge hvad
man vill – aldrig upkommer genom att blott lukta eller se på tingen.
Jagtslottets barn hade en temmelig okunnighet i det vettenskapliga,
och deri låg deras fel: deremot voro de lyckliga, hvilket ej kan kallas
en förtjenst, utan blott var ett undantag ifrån mensklighetens vanliga
regel. De lågo ej i den eviga småträta med Gud och hela verlden,
som utgör spetsen af Europas kultur: de hade således kommit efter
sin tid, och blifvit litet gammalmodiga i sällskap med Glädjen, som
blifvit detsamma. Men Gud vet ändå till sluts, om det är så illa gjordt
af försynen, att en mängd okunnige finnes; ty, i annat fall, hvad vore
de kunnige? härom må dock dömas efter smak, det angår oss ej –
oss, som egentligen äro ingendera. Vi tillkännagifva öppet, att vi
icke äro fullkomliga idioter; vi vilja likväl ej heller utgifva oss för
oöfverskinliga ljus i allting. Men dit vi skulle komma var egentligen
blott, att Celia, Henrik, Frans och alla andra på denna punkt af fäderneslandet
njöto oskyldigt af det som Gud gaf dem.
Roligast förekom vid denna tid fröken Eleonora. Hon var så alldeles
förtjust af den lyckligt verkställda reparationen eller så kallade
allmänna reformen, att hela hennes figur var ett småleende. Hon
påstod, att man genom någonting ”passande” borde fira denna händelse,
och det hade ingen menniska emot. Herren i huset trodde sig
också redan hafva firat reformationen derigenom, att han gifvit en
241