C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

VARGENS DOTTER
I stycken må den se sitt barn, som vill,
Men Er jag förbjuder, och ve den ej lyder,
Röra får ingen min Anna mer.”
Och Fadren gick. Men en yxa tog han,
Afhögg handen på Henriks arm.
Så öppnade Dödmans famn nu bojan,
Trofast föll hennes hufvud dock mot
Herrskaren Henriks sofvande barm.
Gick hemåt Mor att till graföl laga.
Svart kom midnatt om hus och fönster.
Fadren låg i sin säng än vaken,
Ganska tyst var det ini hans kammare,
Hemsk han skådade upp – hvad såg han?
Hög stod en hamn vid sängens kant.
I taket pannan skimrade lockig,
Dunkelt brunno dess uppsyns källor,
Upp emot fadren en arm han höjde,
Sårad och afhuggen, utan hand.
En stämma kom, som om hösten Hjelmarn
Fjerran vräker på klippig strand.
Och rösten talade: ”hör du, hör du,
Gif tillbaka min hand, min hand.”
Om morgonen gingo de tidigt alla
Upp för att sköta sitt hus och hem.
I sängen död låg Fadren – högra
Handen han lagt på sitt ansigte sjelf.
Försjunkna, ljusblåa, stirrande, stela
Ögonen öppna stodo i pannan,
Kinderna mörkblå – anden flyktad.
Modrens tårar de runno nu.
229