C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

VARGENS DOTTER
Stormen spelar i skogens kronor,
Halfmån skiner så silfverhemskt.
En björk sin stam öfver blomster lutar,
Hängande, darrande löf hon bär.
Hvad menar den björken ur Unavi skog?
Bredvid står en gran.
En gran vid sidan af björken reser sig
Rak och vild som en kämpes spjut.
Men ach på högen vid stammarnes rötter
Dofta konvaljer i ljuflig prydnad.
Harpan, sångare, stäm vid insjön,
Svarta glänsande stråken för.
Jag vet dina strängar af guld ej äro,
Silfver ej heller, ej malm, ej jern.
Men eger du sensträngar, hvita och röda,
Spunna af flyktande hjortens nerv,
Då stäm! . . utur bröstet ångersam visa
Spela för Unavi nordostvindar.
Skåda i viken nådiga stjernorna,
Sjung för dem, om förlåtelse . . . sjung.
Si Henrik stod uti mörkgrön lund,
Den fattige bondeson, svensk och ung.
I ögonen brann det modiga*) skenet
Mörkt som en sol i Hjelmarn sänkt.
Men hvit var hans panna, och kronan af håret
Svajade stolt för kommande Sunnan:
– ”Dröjer du än på skogen, o Anna?
Afskedets vindar sorla så snabba,
Dagen har doppat i vågen sin mun,
Hvi dröjer min Anna ännu en stund?”
*) Svårmodiga. – Hos Folket förstås med detta modig dock ej en egenskap af
beklagelsefullhet, utan af en varm, ehuru dyster slutenhet.
225