C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

VARGENS DOTTER
strument som hans, af ett mörkt trädslag och särdeles väl polerad.
Men på honom sjelf hade en lång smutsgul jacka af åldrig snitt efterträdt
den lånade ordinarie-rocken, gråa yfviga lockar foro kring
hattlösa hufvudet vid hvarje rörelse – om byxor, skor och strumpor
låt mig icke tala. Munnen sken ännu med hvassa blanka tänder,
hvilket i förening med hans figurs bruna gulgråhet såg ut som vålnaden
af en Varg i menniskohamn. Likväl gjorde hans åsyn ett intryck,
ej utan ömt behag. De flammiga hårbucklorna lågo ordnade visst af
ingenting mindre än händelsen eller ödet sjelf; hvar flik af hans
drägt var stygg, men på den fattiga armen hängde en harpa, mot
hvilken hufvudet nedböjde sig med en egen förnämhet och en
konstnärs mine. Det hela gaf utseendet af en landets Skald, tvingad
till sitt kall af inre natt.
När han fick se mig steg han upp. ”Nå så kom nu vän, och lyssna,”
sade han med ett förtroligt, glimmande ögonkast. – Nej sitt min
far och sjung, svarade jag. Han gjorde så, Herrskapet skall få höra
hans rader*).
*) Tonen på verserna och Nyckelharpans åtföljande musik återgifver jag icke.
Det var ett sorgligt spel, eller, om min Herre tillåter, ett sorgspel, Tragedi. Det
passade till grottan och skalden, sådan han var; ingendera kan jag hitföra, jag
reciterar derför blott hans linier. – Hemkommen upptecknade jag hans stycke:
orden äro här, och måste temligen vara hans egna, åtminstone till hufvudsaken
och rythmen, emedan jag icke tror mitt minne mycket svek mig. De behagade
mig, efter de, olikt så många dikter, bevarade minnet af en sann, ej längesedan
timad händelse, och affattats af en spögubbe. Hans linier voro orimmade, dock
ej utan prosodisk regel. Jag fann vid öfverräkning vers-arten vara en Tetrameter**),
hvari versfötterna än utgjordes af daktyler, än spondeer (stundom trocheer),
och alltsammans på det viset varieradt, att så fort en versrad slutat feminint,
eller med ett tvåstafvigt versmått, kom den nästföljande utan upptakt;
så fort, åter, en slutade enstafvigt, började nästföljande med upptakt. Rythmen
är ganska enfaldig och lätt af naturen gifven. Stilen har emellanåt sina omilda
konsonantmöten och hårdheter nog, för att inom Estetikens område skäligen
kallas varg-artad. Men då formen dymedelst rätt nog afbildar innehållet, kan
jag icke klandra den.
**) Af fyra versmått (fyrfotad vers).
224