C.J.L. Almqvist: SV5 - Semm

VARGENS DOTTER
som, när han steg in i sin kammare, med häpnad såg sig sjelf redan
sitta der läsande i predikan, emedan han olyckligtvis hade blifvit en
dubbel person? – Naturen är ännu icke alldeles afslöjad, fast det väl
snart sker. Vi vilja derföre ej komma i förväg med förklaringar, dem
vi anse onödiga. Hufvudsaken var att veta, hvarföre nu – några få
osälla händelser afräknade – det icke mera spökar: och orsaken
härtill hafva vi uppriktigt sagt.
Alldeles utan poeter äro vi ej heller. Under en resa genom granskapet
af Wingåker, hörde jag en händelse, som då för ett eller annat
decennium sedan inträffat, och fyllt alla med bestörtning. Kärlek
brann emellan tvenne, flickans föräldrar gillade den ej, de unga funno
utväg att befria sig från tvånget; en Skald, lifvad af händelsen,
sjöng derom – hvad vill Herr Hugo mer?
Jag bör ej berätta med mina ord. I sockenkyrkan fann jag en Spögubbes
substitut; d. v. s. den ordinarie mannen låg sjuk, men hade
förmått socknen af barmhertighet låta en stackare af tvetydigt förstånd
göra tjensten i hans ställe. Den antagne uppfyllde kallet manligt
och såg ej illa ut, ty han var under tjenstgöringen klädd i sin Ordinaries
rock och stöflor. Sedan jag afhört gudstjensten och qvarstannat
bland de siste att bese kyrkans märkvärdigheter, nalkades
jag slutligen Spögubben, hvilken sjelf till hälften gick emot mig och
sade: ”vill du lyss på en sång?” Jag betraktade honom från hufvud
till fot, och hade den ohöfligheten att ej svara. Han vände sig då
ifrån mig till några återstående församlingsboer och gjorde samma
fråga. Tigande och med en viss ömkan drogo de sig undan, likväl ej
med en mine, som om de föraktade hans poesi; men – hvad jag sedan
fick veta – de kände så mycket deraf, att de fruktade höra det
vidare. Jag nalkades då åter till Substitutet och frågade: brukar du
sjunga, qvickögda gubbe?
”Qvickögd – ja kom, kom!”
Jag följde honom.
Men utanför på norra sidan af Kyrkogården stannade han och
sade: ”icke nu skall jag sjunga, nej. Gå först och ät din middag,
främmande gosse: jag skall äfven hem och bita i oskrädt bröd hos
222